Folkpartiets landsmöte

I helgen gick Folkpartiets landsmöte av stapeln. Som etnisk värmlänning var det angenämt att få begå landsmöte i Karlstad, även om detta är andra änden av detta vackra landskap mot vad jag är van vid.

Den här gången var jag inte heller ordinarie ombud, en följd av en märklig praxis hos länsförbundet att man bara får vara ombud två landsmöten i rad. Däremot var jag ersättare och fick hoppa in under två pass och passade då också på att slita på talarstolen.

På tåget dit hamnade jag i en intressant diskussion om landsmötets plats i partiet. Tanken var att ha tydligare roller - att partistyrelsen är radikal och driver på och landsmötet är en konserverande kraft. Någon sådan uttalad uppdelning finns inte idag. I vissa fall är den faktiskt tvärtom. Att partistyrelsen domineras av regerings- och riksdagsföreträdare kan ha med saken att göra.

Jag tolkar signalerna från partistyrelsen detta landsmöte som att man vill flytta fokus och byta agenda. Om tyngden länge legat mot konflikter på värderingsskalan, vars politiska ytterpunkter är Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, så vred man nu uppmärksamheten mot den ekonomiska höger-vänster-skalan. Traditionellt är det här Moderaterna och Socialdemokraterna gör upp.

De två tunga reformpaketen som presenterades var arbetsmarknadspolitik och skattepolitik. En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med högre tak kombinerat med avskaffade turordningsregler i LAS. En skattereform med lägre marginalskatter och färre kryphål. Båda dessa förslag är utmärkta. Jag har själv motionerat i den riktningen på tidigare landsmöten, liksom till det här.

Det finns en nostalgisk falang inom partiet som vurmar för en mitten i politiken som inte längre finns. Bengt Westerberg hade ett stort manöverutrymme mellan Ulf Adelsohn och Palme. Vem som är till höger om vem av Anders Borg och Mikael Damberg är oklart.

I ett sådant läge är det viktigt att inse att lagom skär inga lagrar. Det är när Folkpartiet intagit en tydlig och mer radikal position som vi vunnit. Som exempelvis i Europavalet 2009. Även om Jan Björklunds skolpolitik idag omfamnas av alla utom kommunister så var den när den kom mycket radikal och annorlunda.

Skatter och arbetsmarknad är också områden som signalerar regeringsfähighet. Ett parti som inte bara vill ingå i en regering utan faktiskt leda den måste behärska dessa områden. Alltså - rätt val av områden, rätt positionering för liberal framgång.

Arbetsmarknadspolitiken, som debatterats hårt och länge under tidigare landsmöten, gick igenom utan problem. Det gick till och med fortare än tidsplanen. I gengäld blev det tvärnit på skatterna.

En miljon svenskar betalar idag statlig inkomstskatt. Det innebär att staten tar varannan ny intjänad krona ifrån dem. Denna skatt slår till när karriären börjar ta fart. Det är en straffskatt på utbildning, ansträngning och framgång. Detta steg, som beskrivs som "hälften kvar" ansåg en lång rad ombud vara ett lämpligt slutmål för skattepolitiken. För mig är det ett absolut tak, gränsen för vad som överhuvudtaget är anständigt i skatteväg.

Till slut lyckades partistyrelsen rädda det mesta av skattepaketet, men resultatet blev tyvärr urvattnat. Värnskatt och brytpunkt hamnade i första rummet och sänkt marginalskatt för mer måttliga inkomstskikt sköts längre fram. Jag hoppas att partistyrelsen sätter igång sitt fotarbete och får till en skärpning till nästa landsmöte, 2013.

En glädjande nyhet är att landsmötet röstade ned de "frivilliga" drogtesterna i skolan. Förra landsmötet var jag en av få reservanter emot förslaget i det rättspolitiska utskottet. Tanken att drogtesta hela skolklasser för att hitta enstaka droganvändare är integritetskränkande och stötande.

Sämre gick det i andra integritets- och rättssäkerhetsfrågor. För mig är det tydligt att Folkpartiets för närvarande svagaste punkt ligger just här. Kloka motioner om att riva upp, göra om och göra rätt när det gäller FRA-lagen och datalagringsdirektivet röstades ned. Staten kan lugnt fortsätta att sniffa runt i vårt privatliv och kartlägga oss. Tron på statens inneboende godhet är förvånande stark hos de liberala ombuden. Liberala ungdomsförbundet gjorde en kämpainsats, men förgäves.

Glädjande är att det inte var några nya förslag i fel riktning. Motgångarna var av typen att landsmötet vägrade ändra på tidigare beslut.

Slutligen försvarade landsmötet status quo i ett antal principfrågor som knappast rör människor i vardagen men som borde engagera liberaler. Att tydligt skilja stat från religion genom att säga nej till religiösa friskolor och införa civiläktenskap. Att avskaffa monarkin. Att sluta utse nämndemän genom de politiska partierna. Argumenten från den segrande sidan var inte ideologiskt liberala utan pragmatiska, taktiska och konservativa.

Dessa principiella ställningstaganden är inga direkta röstmagneter, men det skulle stärka bilden av ett liberalt idéparti som vågar sticka ut hakan och göra Folkpartiet mer intressant för de ideologiskt intresserade. De är knappast heller någon belastning - Socialdemokraterna har varit för republik sedan 1800-talet och det har knappast skadat deras röstsiffror.

Direkt efter valet fick jag känslan av att partiet nöjt klappade sig på magen efter det tredje sämsta valresultatet någonsin. Regeringsmakten var ju räddad. Den känslan är borta. Det här är ett parti som faktiskt försöker förnyas. Visserligen inte på alla områden och inte så mycket som jag skulle vilja, men ändå.

Folkpartiet Liberalerna står inför nya, tuffa utmaningar och utmanare. Fler gör anspråk på liberalismen samtidigt som en allt större del av folket betecknar sig som liberaler. Kommer Folkpartiet, Sveriges ursprungliga liberala parti att ta till vara på den möjligheten? Blir det en liberal framgång 2014?

Läs också: Mathias Sundin, Per-Åke Fredriksson, Adam Cwejman, Staffan Werme.

Idéer om föräldraförsäkringen

Det är enligt min mening ett problem att fördelningen är så skev när det gäller föräldraförsäkringen. Det gör att män knyter an sämre till sina barn och att arbetsgivare drar slutsatser efter förutfattade meningar hur någon kommer att agera utifrån om det är en man eller en kvinna. Det är ett liberalt problem.

Tyvärr leder detta många till en oliberal lösning. För att uppnå en jämn fördelning statistiskt på totalen ska ledigheten delas lika i varje föräldrapar. Det är klumpigt, kollektivistiskt och tar inte hänsyn till enskilda männsikors olika förutsättningar. Det tar inte heller hänsyn till hur olika familjebildningar kan se ut idag. Det är inte alls säkert att vi har att göra med mamma, pappa och gemensamt barn under samma tak. Det behövs frihet och flexibilitet.

Nu senast uttrycktes detta av några centerpartister på SvD Brännpunkt. jag anser att det finns bättre, mer liberala lösningar. Därför har jag författat en motion till Folkpartiets landsmöte om detta. Några av förslagen tar jag och Mathias Sundin upp i vårt svar som kom upp på Brännpunkt idag.

Sundin skriver också om saken på sin blogg.

Free trade - inte Fair Trade

Igår fattade kommunstyrelsen beslut om att Eskilstuna ska diplomeras som Fair Trade City. Det låter ju väldigt trevligt. Rättvisemärkt AB har ju också varit mycket skickliga i sin marknadsföring och i dagsläget vill alltså runt 50 kommuner vara en del av just denna marknadsföring, förutom då att förbinda sig att köpa de produkter de satt sitt märke på.

Ändå röstade jag, och de flesta av Alliansens ledamöter nej. Varför då? Tja, det finns flera förklaringar till det. Dels tycker jag att det är tveksamt att kommunen binder upp sig emot en märkning och ett företag och förbinder oss att göra reklam för dem, när det finns flera märkningar. Dels tror jag faktiskt inte på Fairtrade-konceptet. Jag tror inte att det långsiktigt gynnar de som det sägs gynna. Tvärtom, faktiskt.

En sammanfattning ger Lydiah Wålsten i den här artikeln i dagens SvD.

Vi försökte oss också på en sammanfattning i den ganska långa reservation som vi lämnade in:

Allians för Eskilstuna välkomnar möjligheten att ställa ekologiska och etiska krav i olika upphandlingar, men motsätter oss att ingå avtal som syftar till att främja ett specifikt företag, i detta fall Rättvisemärkt AB.

Det finns även andra märkningar på marknaden som ställer krav på ett ekologiskt och socialt ansvar hos producenten. Vi menar att vi ska stå oberoende i dessa sammanhang och utifrån detta låta alla företag som kan uppvisa att de tar socialt ansvar att konkurrera på lika villkor.

Fairtrade som idé har en lång historia som grundar sig i motstånd mot frihandel och marknadsekonomi. Då frihandel och marknadsekonomi empiriskt bevisat sig vara de system som snabbast lyfter människor ur fattigdom och ökar deras levnadsstandard har vi svårt att se att de prisregleringar och stipulerade bolagsformer som Fairtrade innebär skulle kunna förbättra situationen för utsatta producenter på lång sikt.

De invändningar som finns sammanfattas bra av fil. Dr. Helena Johansson, i hennes rapport ”Vad menas med rättvisemärkning?” (Lunds Universitet 2009):

Sammanfattningsvis har Fairtrade vissa positiva effekter. För konsumenten ger märkningen en möjlighet att aktivt bidra till en bättre värld. För dem som är certifierade kan märkningen vara gynnsam, dels genom att prisfallet vid låga världsmarknadspriser i viss utsträckning begränsas, och dels genom att märkningen kan ha positiva socioekonomiska effekter som exempelvis att skolor finansieras och att förhandlingspositionen gentemot uppköpare stärks. Det är också psykologiskt betydelsefullt att få ett högre pris för något man producerat jämfört med ett bidrag.

Dock finns att antal svagheter. Framför allt kan ett minimipris aldrig komma att omfatta något större antal fattiga jordbrukare. Fairtrade är och förblir därför en nischmarknad för ett fåtal producenter och ett begränsat antal produkter. Därmed kan märkningen aldrig få någon betydande effekt på världens fattigdom. Dessutom är Fairtrade ineffektivt både när det gäller att transferera resurser från konsument till producent och när det gäller att hantera övriga problem som till exempel bristande kredit och för få skolor.

För att långsiktigt nå en god inkomstutveckling hos jordbrukare i utvecklingsländerna krävs en omvandling mot färre, större och mer produktiva gårdar. Då måste strukturomvandlingen underlättas, så att mindre produktiva jordbrukare kan finna nya inkomstkällor medan produktiva jordbrukare kan expandera och utvecklas. I det här perspektivet är Fairtrades ansats med produktionskoppling och fokus på småskalighet statisk och kortsiktig. Dessutom adresserar inte Fairtrade flera av de underliggande hinder som motverkar strukturomvandling, som behovet av kreditmöjligheter utan koppling till viss produktion.

Avslutningsvis har märkningen vissa positiva effekter i liten skala, men modellen kan inte skalas upp till större volymer. Det är dessutom viktigt att rättvisemärkning inte förleder människor att tro att vanlig handel är till nackdel för uländerna. Konventionell handel har, på grund av sin omfattning, möjlighet att lyfta många fler människor ur fattigdom än Fairtrade.

Skulle rättvisemärkning leda till att konsumenterna avstår från att köpa arbetsintensiva varor som importerats från utvecklingsländerna får det en negativ effekt på fattiga jordbrukares och arbetares inkomster och försörjningsmöjligheter.

Fairtrade är som jag ser det ett sätt att bakvägen tvinga på människor i fattiga länder planekonomi, för att vi ska få en varm, gosig känsla i magen. Och det tycker jag inte att en varm, gosig känsla är värd.

Skolk i betygen

Idag kom nyheten att regeringen beslutat att skolk ska skrivas in i betygen från och med hösten 2012. Folkpartiet och Jan Björklund har drivit igenom detta.

Personligen så tycker jag att det är bra. Huvudsakligen för att det är prövat i praktiken när samme Björklund var skolborgarråd i Stockholm - och det fungerar. Skolket minskar. Min gissning är att det är främst slentrianskolk som man kommer åt på detta sätt. Men även detta är ett sätt att ge tydlig skriftlig information till föräldrarna, vilket ger dem bättre möjligheter att ta ansvar för barnens skolgång.

Vi har motionerat om detta tidigare i Eskilstuna och vi driver frågan sedan länge. Vi får alltid nej av sossarna. Skolk i betygen måste också kombineras med snabbare information - SMS eller telefonsamtal direkt när skolket sker. Formellt så ska det fungera så i Eskilstuna, men det sker inte i praktiken.

Alliansens kvinnor tar för sig

Idag är det ett reportage i Eskilstuna-Kuriren om hur talartiden i fullmäktige fördelar sig mellan könen. Slutsatsen är att det det spelar mindre roll att fullmäktige ser jämställt ut när männen talar drygt sex timmar och kvinnorna knappt fyra.

Mycket beror förstås på fördelningen bland gruppledarna och nämndordföringarna. Män (inkl. jag själv) leder de fem största partierna, kvinnor de tre minsta. Gruppledaren tar en mycket stor del av sitt partis talartid. Bland ordförande för tunga nämnder med stor budget finns endast två kvinnor.

Nu har det inte alltid sett ut så. I valet 2006 ställde alla fyra allianspartier upp med kvinnor som toppnamn. Men som ett fullständigt anonymt före detta moderat, kvinnligt oppositionsråd konstaterade när vi pratade om detta i morse - då gjordes ingen liknande granskning.

Folkpartiet klarar sig ändå hyggligt. Vi har den jämnaste fördelningen av talartid av fullmäktiges partier. Vi är snubblande nära att klara det formella kravet på jämställdhet, dvs. fördelning 40-60. Det är undertecknads glappande käft som står i vägen för den felande decimalen.

Folkpartiet har fyra kvinnor och två män i fullmäktigegruppen. Jag är glad och stolt över att alla fyra kvinnor (Maria Buco, Erika Rydja Sandvik, Helen Wretling och Kerstin Lindroos) varit uppe i talarstolen - två gånger var eller mer. Jag har pushat dem att göra det. Inte för att de är kvinnor utan för att de är fullmäktigeledamöter. De är kanonduktiga och det är därför vi vill ha dem där.

En analys som Kuriren inte gjort, men som jag tyckte kunde vara kul, är den mellan Alliansen och de rödgröna. Då visar det sig att av Alliansens talartid har kvinnorna 45 %. Bland de rödgröna är siffran 32 %. Alliansen som helhet uppfyller alltså det formella kravet på jämställdhet, trots att männen är fler och oppositionsrådet är man.

Tittar vi sedan på talandet nedbrutet på enskild ledamot så ser vi att en alliansman talar i genomsnitt 8:49, och en allianskvinna 8:21. I mitt tycke en helt försumbar skillnad. En rödgrön man talar 9:08, men en rödgrön kvinna blott 4:57. Här finns det *ehrm* utrymme för förbättringar.

Själv hamnar jag på talartoppens plats tre efter kommunstyrelsens ordförande och oppositionsrådet.

Religiösa friskolor

I dagarna har jag haft ett litet meningsutbyte med Susanna Birgersson på Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion om religiösa friskolor. Med anledning av att en ansökan om att starta en sådan kom in till kommunen (den första, så vitt jag känner till) så drog jag igång en diskussion i Folkpartiet om hur vi skulle förhålla oss till religiösa friskolor. Det landade i att vi i stor samstämmighet tog ställning emot.

Dagen innan ärendet skulle upp i nämnden så skickade jag ut följande pressmeddelande:

Folkpartiet säger nej till religiösa friskolor

Folkpartiet Liberalerna säger nej till etablering av konfessionella friskolor i Eskilstuna. I praktiken innebär det att Folkpartiets ledamöter i barn- och utbildningsnämnden, kommunstyrelsen och kommunfullmäktige kommer att avstyrka de ansökningar från konfessionella friskolor som kommunen har att yttra sig över.

- Föräldrar får självklart inviga sina barn i sin religion på fritiden. Däremot anser vi inte att man ska använda skolan för det ändamålet. Vi har skolplikt i Sverige, vilket innebär att barnen är tvungna att vara i skolan. Religion är något man ska ansluta sig till av egen fri vilja.

Det säger Niklas Frykman, gruppledare för Folkpartiet Liberalerna i Eskilstuna med anledning av ställningstagandet.

- För oss liberaler har det länge varit ett mål att skilja kyrkan från staten. Verksamhet som finansieras med skattepengar på det sätt som skolan gör ska inte ta ställning för en viss religion. Skolan ska vara religiöst och politiskt neutral. Vi är också oroade över att religiösa skolor kan bli väldigt homogena och att detta kan motverka integrationen, säger Niklas Frykman (FP).

- Barnens rätt går före föräldrarnas. För oss i Folkpartiet så ska skolan i första hand förmedla kunskap. Där ska åsikter kunna brytas mot varandra och barn och ungdomar tränas till egna ställningstaganden och åsikter. För de barn som växer upp i familjer med en ensidig syn på religion blir det än viktigare att skolan visar på den mångfald och de alternativ som finns, säger Niklas Frykman (FP).

Skolinspektionen klassificerar friskolor i tre grupper: konfessionella, waldorf och övriga. Kommunen yttrar sig över friskoleansökningar, men det är Skolinspektionen som fattar beslut om huruvida en skola får starta eller inte.

Det blev en liten nyhetsartikel som iofs mest fokuserade på att vi inte var överens med Moderaterna.

I samma tidning skrev Susanna Birgersson en signerad ledare med titeln Folkpartiet antiliberalerna, ett som hon själv beskriver det "hetsigt försvar" för religiösa friskolor. Jag skrev förstås en replik som publicerades i dagens tidning - Skilj på stat och religion.

Birgerssons slutkläm lyder som följer:

Pluralism är en liberal grundtanke, alltså att det ges utrymme för flera motstridiga livsåskådningar. Frykman företräder majoritetens sekulära paradigm och anser att alla andra ska trängas undan till köksbordssfären.

Jag framhärdar i att det är ett antiliberalt förhållningssätt.

Jag tar förstås ganska allvarligt på anklagelser om antiliberalism, eftersom jag ständigt söker mig till liberala axiom i olika ställningstaganden. I det här fallet handlade det om vems frihet som vägde tyngst.

Birgersson och jag tycks också ha olika definitioner av pluralism. För mig utmärks ett pluralistiskt samhälle av sammanhållning kring centrala värderingar men olika kulturella uttryck. Men det handlar inte om parallella samhällsbyggen med sina egna värderingar (dvs. mångkulturalism i en strikt bemärkelse).

Religionsfrihet är naturligtvis något centralt i liberalt tänkande. Men här är det viktigt att skilja på negativa och positiva fri- och rättigheter. De negativa fri- och rättigheterna innebär att man får vara ifred från staten att ägna sig åt något (yttrandefrihet, föreningsfihet) medan de positiva innebär en skyldighet för staten att tillhandahålla något (rätt till utbildning, sjukvård).

Religionsfriheten är en negativ frihet. Staten får inte hindra människor att utöva sin religion (så länge som det inte inkräktar på någon annans frihet). Birgersson tycks se den som en positiv, dvs. att staten har en skyldighet att tillgodose medborgarnas behov av religion. Det är i så fall en form av liberalism som jag inte har stött på tidigare.

Mitt case för att säga nej till religiösa friskolor kan egentligen sammanfattas med ett ord: skolplikt. Så länge eleverna är förpliktigade att närvara i skolan ska den inte upplåtas för spridande av någon enskild religiös eller politisk uppfattning.

Fler bloggar i samma ämne: Margit Urtegård.

Hem till skolan

Om någon som läser denna blogg har lyckats missa den, så rekommenderar jag varmt "Hem till skolan", Maciej Zarembas artikelserie om den svenska skolan. Den är fullkomligt lysande. Å andra sidan förväntar jag mig inget mindre av Zaremba.

Del I: "Så vandaliserade kommunen en skola"
Del II: "En förolämpning mot barnen - Så sänkte skolan kraven på läskunnighet"
Del III: "Man måste låta rätt gå före galet - En skolas kamp mot överheten"

Som tilltugg rekommenderas följande ledare och Jan Björklunds artikel om katederundervisning. Ibland blir jag fortfarande förvånad över att så självklara saker som krav på mer lärarledd undervisning kan vara provocerande. Så länge det är det finns det ett jobb att göra.

Svensk kultur lever och frodas

När Rigmor Gustafsson öppnar munnen så är det som kommer ut definitivt svensk jazz. Det må vara så att hon inte skulle kunnat sjunga det hon gör om det inte vore för att jazzen en gång uppfanns i Amerika. De skulle i sin tur inte ha kunnat uppfinna den om det inte vore för de anglosaxiska marscherna, de franska kreolpianisterna samt trumrytmerna och de sorgsna arbetssångerna från Västafrika. Men det kvittar. Hon har tagit influensen utifrån och gjort den till sin.

Det är detta dynamiska underbara som är svensk kultur. Samtidigt som den ständigt vattnas och göds med impulser utifrån så omformas den ständigt, tolkas och blir just svensk. Ibland blir den stockholmsk, göteborgsk eller värmländsk på köpet. Och någon annanstans i världen plockar någon upp en skärva svensk kultur och börjar forma något eget utifrån den.

Impulserna utifrån och att vi hela tiden snor och lånar av andra förtar alltså inte svenskheten det minsta. Jag är mycket stolt över svensk jazz. Jag förfasar mig över hur det hade blivit om de som ville stoppa den från att komma hit hade lyckats. Både vi svenskar och jazzen hade varit fattigare.

Vi kan väl också konstatera att Sverige inte blev mindre svenskt av att vi började spela jazz. Tvärtom blev det ytterligare ett sätt att uttrycka något. Precis så är det på så många andra områden. Svensk kultur lever och frodas. Utbudet och mångfalden i uttryck är troligen större idag än det någonsin varit tidigare.

Där kulturen förtvinar är de platser på jorden där man försöker stänga gränserna för impulser utifrån. Där finns ett verkligt hot mot kulturen som kan vara förödande. Låt oss inte gå den vägen - svenskheten lever och frodas i kontakten med omvärlden.

Med anledning av lokal kulturdebatt - artikel och ledare från Eskilstuna-Kuriren.