Jag har en längre tid funderat på huruvida Sverige borde införa minimilöner. Vi har uppenbara problem när 'den svenska modellen' av arbetsrätt kolliderar med fri rörlighet och globalisering. Folk dyker upp och jobbar en kortare tid och ansluter sig inte till facket.
Självklart har även minimilöner sina baksidor. Men eftersom ämnet överhuvudtaget inte diskuterats har det varit svårt att få konsekvenserna belysta. Nu äntligen kommer debatten. Jag kommer hålla ögonen öppna.
Rödgrön budget saknar lösningar
2 timmar sedan
7 kommentarer:
Minimilöner är ett otyg som garanterat kommer att få alla de konsekvenser som dess proponenter vill försöka "åtgärda" genom minimilöner:
- Höjer barriärerna för de som har svårast att hitta jobb och stänger dem effektivt ute från arbetsmarknaden. Lär slå hårt mot t ex unga, sommararbetande ungdomar, tidigare långtidssjuka, outbildade m fl.
- Tar bort och minskar arbetsutbud på yrken med relativt lågt förädlingsvärde (men som kan vara bra för ekonomin och arbetsutbud)
- Håller tillbaka tillväxt genom att artificiellt höja arbetskostnader.
- Höjer priser på tjänster och produkter, vilket antingen minskar konkurrenskraft, eller i bästa fall tvingar konsumenter att betala högre priser.
- Minskar incitamenten för kompetensutveckling.
osv osv osv
Minimilöner vore utmärkt att införa, om man verkligen vill cementera bidragsberoende och utanförskap på arbetsmarknaden för vissa grupper.
Problemet är väl snarare att det system vi har idag med kollektivavtal redan gör det du pekar på och så mycket mer effektivt. Länder som har minimilöner (ex. Storbritannien) har mindre problem. Så problemen är inte självskrivna, förutsatt att man inte sätter dem för högt, som i Frankrike. Snarare verkar väl alla regleringar av vilket slag de vara må på det sättet du beskriver.
Kort sagt, vi är i ett arbetsrättsligt helvete. Minimilöner är en något lindrigare grad.
"Kort sagt, vi är i ett arbetsrättsligt helvete. Minimilöner är en något lindrigare grad."
Så kan det nog vara. En politiker med stark övertygelse om vad som är rätt väljer då inget av alternativen. Varför ska allting vara en kompromiss?
Det handlar väl om att hellre ta små steg än inga alls. Eftersom jag är politiker 'på riktigt' intresserar jag mig mer för genomförbara idéer än vad de som bara driver ideologisk debatt gör.
Är det det svenska valsystemet som skapar denna ovilja till förändring?
Är det för att man inte vågar sticka ut för mycket i partipolitiken?
Allt blir en grå massa av samtycke istället.
Det finns tre sorters företagsledare: entreprenören, managern (förvaltaren/administratören) och ledaren. De behövs till olika grader i olika delar av ett företags utveckling. Det samma måste gälla i politiken.
Det svenska valsystemet spottar enbart ur sig "managers". Förvaltare. Byråkrater.
Men inga ledare. Inga entreprenörer.
Inget "nu jävlar!" Inget som förändrar. Inget som rubbar balansen.
Synd.
Och i längden farligt.
Vi borde ha riktiga personval i landet.
Vi borde välja ledare.
Problemet är väl snarare att det system vi har idag med kollektivavtal redan gör det du pekar på och så mycket mer effektivt.
Kollektivavtal i sig ser jag inte som något problem, låt arbetsmarknadens parter ha kollektivavtal tills de blir blå i ansiktet om de vill.
Problemet ligger i tvångsanslutningar och skevmaktfördelning. Om parter vill ingå kollektivavtal, ok, men låt även arbetsgivare och arbetstagare låta bli att skriva kollektivavtal om de vill, snarare än att omfattas av dem via tvång som idag.
Sen att facken har t ex tolkningsföreträde, rätt till lagstadgat avtalsbrott (sympatistrejk), kan tvinga arbetsgivare utan anställda inom ett fack att skriva avtal etc är rena perversiteter. Det är dessa saker som är problemen.
Själva tvången i sig ser jag som ett demokratiproblem i och med att det bryter mot associations och föreningsfrihet.
Tolkningsföreträde i sin tur är inte förenligt med ett rättssamhälle, att en beroende part får "tolka först".
Det är dessa nämnda problem man borde ta tag i, snarare än att lägga på ytterligare en dimension av helvete ovanpå lapptäcket.
En politiker som skulle visa lite pragmatism och välja att ta bort lagar istället för att lappa på nya i styr- och regleringsiver skulle stå högt i kurs tror jag.
(en sidnot angående detta är att någon sosse föreslagit "291 regelförenklingar för småföretagare", newsflash, de flesta människor har svart nog att hålla 20 regler i huvudet, förenklade eller inte..)
Det handlar väl om att hellre ta små steg än inga alls.
Nåja, låt hellre bli att ta några steg alls, om det är fel steg att ta.
Det finns många små steg att ta kring arbetsrätten som sannolikt fungerar, det gäller bara att inte framställa det som motsatsförhållanden och att sälja det som vad det är (avsaknad av tvång att delta i ett avtal är inte detsamma som förbud mot att delta i ett avtal).
Skrev i somras en punktlista med en "entreprenörs önskelista", ta en titt. En del saker är säkerligen "kontroversiella" i Sverige, men majoriteten av punkterna är relativt små steg som går en lång väg, som jag tror t o m den mest inbitne Sossen skulle ha svårt att skrämma upp folk kring. (Inga/låga skattekonsekvenser, minskad byråkrati, besparingar för staten, inga förändringar för anställda).
Skicka en kommentar