Dick Erixon har lagt märke till att junilistans intåg gjort att Alliansen förlorat sin majoritet bland väljarna och skriker än en gån efter enmansvalkretsar (läs här och här). Enmansvalkretsar bygger på den föråldrade principen om ett bondesamhälle där ingen någonsin flyttar och den mycket lokala kommunikationen som det absolut viktigaste. Jag tror Dick har helt åt helvete fel lösning på problemet.
Enmansvalkretsar leder ofelbart till tvåpartisystem. I tvåpartisystem tenderar partierna att placera sig mycket nära varandra politiskt. Valkampanjen blir sedan smutsigare eftersom moståndarens förluster är samma som egna vinster. Jag vill minnas att två tredjedelar av all valreklam i USA är negativ, en tredjedel positiv. Kandidaterna blir också mer slätstrukna för att kunna fånga upp så breda strömmar som möjligt - normalt sett medelålders män i slips. Dessutom blir en hel del mandat 'säkra', vilket dödar valkampanjen helt i vissa områden och leder till lägre valdeltagande.
Istället för att bara kasta om kuttingen till ett annat valsystem kanske vi borde fundera på hur vi vill att valsystemet ska fungera och vilka effekter det ska ha. Det här är mina tankar.
1. Jag vill kunna rösta på vem jag vill. Idag är jag bunden av att jag är skriven i Sörmland och kan därför bara rösta på kandidater härifrån. Om så inte var fallet skulle jag 1998 röstat på Sofia Larsen (c) från Örebro och 2002 på Nyamko Sabuni (fp) från Stockholm.
2. Jag vill ha mer renodlade personval. Det enda riktiga vore att valet gick till så att man väljer en kandidat, som tillhör ett parti, och att de som fått flest kryss kommer in (om partiet kommer in). Jag tror Finland ligger nära ett sådant system.
3. Jag vill ha regeringar med majoritet. Detta är det bästa av Dicks argument för enmansvalkretsar. Men man kunde ju börja med att ändra regeringsformen (?) så att regeringen måste ha aktivt stöd av en riksdagsmajoritet, inte bara vara tåld av den som nu. Det går även att förstärka utslaget av val utan att införa enmansvalkretsar. Utjämningsmandaten skulle man t.ex. kunna fundera över och ev istället ge utslagsmandat.
4. Jag vill ha färre partier. Fyra vore lagom (de konservativa, liberalerna, sossarna och miljökommunisterna). Båda block behöver ett idédrivet parti för att inte mittenpositioneringen och trianguleringen ska bli för stor. Tyskland hade länge ett väl fungerande system. Spärrarna för små partier borde vara något högre och sättas i absolut antal röster. Det ska inte vara lättare att komma in bara för att valdeltagandet går ner!
5. Jag vill ha mandat baserade på absolut antal röster. Istället för att som idag alltid ha 349 riksdagsmandat kunde man sätta ett visst antal röster som krävs för ett mandat (ex. vis 15 000). Riksdagen bör dock även fortsättningsvis alltid ha ett udda antal ledamöter för att undvika lotteririksdag.
Uppdatering:
6. Jag vill kunna rösta via internet. Det funkar tydligen redan i Estland enligt I Chydenius fotspår. Detta borde kunna läggas ut på bankerna likaväl som posten kan sköta poströstning. De har redan adekvata system för internetsäkerhet på plats.
Expressen har rätt om Sametinget
7 timmar sedan
8 kommentarer:
349 ledamöter är väldigt många, vi borde klara oss med färre.
Högre spärr mot småpartier, visst.
Majoritetsregeringar - jo det är väl önskvärt. Innebär det att du hade velat ha nyval istället för (fp)-regeringen 1978-79? :)
De tre första förslagen kan jag ställa mig bakom direkt!
Att inte ha traditionella valkretsar alls, eller ha att icke geografiskt knytna valkretsar var en tanke som diskuterades även på Föreningen Heimdals torsdagsmöte för ett par veckor sedan när just Dick var där på besök. Han höll med om att det var en intressant tanke, som han tidigare inte funderat på så mycket så du kanske kan få med han på tåget om du är lite frammåt. :-)
Förslag 4 känns som att det blir lite för mycket styrning av hur folk ska rösta.
Och den sista tycker jag är lite konstig. Har du tänkt att den ska anpassas efter befolkningsmängen också, eller är det en av "fördelarna" med det förslaget som du ser det?
Per,
Färre ledamöter är populärt att föra fram, men eftersom jag ser arbetsbelastningen på var och en av dem på nära håll undrar jag om det är genomförbart. I så fall måste man skära hårt i utskottsarbetet och så.
Fp-regeringen 78-79 var väl ingen höjdare. kanske hade borgarana kunnat hålla ihop om de haft krav på sig att ha majoritet.
Lake,
Låter bra om Dick håller med mig. Synd att han inte för fram det självmant.
Jag vill inte lagstifta om antalet partier - däremot kommer en höjning av spärren att ha den effekten.
Befolkningsmängden ökar så långsamt att jag inte tror det skulle bli några problem under överskådlig tid. Men den amerikanska kongressen har ju ex. utökats allt eftersom landet växt.
Det har visat sig knepigt att hitta 349 dugliga parlamentariker, blir lite för många stolpskott ibland tycker jag. Mycket möjligt att utskottsarbetet behöver reformeras. Naturligtvis vanskligt att jämföra olika länder som styrs på olika sätt men per capita har vi rätt många parlamentariker.
De borgerliga regeringarna 1976-1982 var väl inte sådär värst borgerliga i sin politik och de hade betydande samarbetsproblem. Själv var jag dock imponerad av att Ullsten fick ihop en såpass vass ministär med elva procent av parlamentet som bas.
Jag tror att man skulle få bättre parlamentariker med riksintag. Ett parti kan ju ha tre duktiga människor i en krets med bara ett mandat idag, och tvärtom.
Sedan har väl kompetens aldrig riktigt varit något problem för (fp). Vi har ju traditionellt haft många akademiker och näringslivsmänniskor i leden.
Jag kan köpa idérna rätt långt, mina främsta problem med att Sverige inte har enmansvalkretsar är två saker:
- det är partiet som väljer sina kandidater. Det borde vara flest kryss kommer in oavsett, precis som du nämner, utan några artificiella "gränser" som måste överskridas.
- "Partilinjen": Jag vill rösta på någon som jag litar på och som jag tror har omdöme nog att rösta efter sitt eget samvete oavsett vad partiledningen säger. Idag är det dock partilinjen som gäller, vilket ofta gör personvalet till en fullständigt meningslös övning.
För att exemplifiera: det finns ett par folkpartister som jag skulle kunna tänka mig att rösta på på basis av vad jag fått för uppfattning av dem via olika kanaler. Men partiet som helhet? I dagsläget mycket mycket mycket tveksamt, det är för mycket "flumm".
Därmed blir även en röst på de vettiga kandidaterna uteslutet, eftersom de ändå måste följa partilinjen i slutändan, eller riskera att uteslutas mm.
"Partilinjen" medför också att ingen "accountability" finns i politiken: en riksdagsman kan alltid skylla på partilinjen för att undvika ansvar, istället för att personligen hållas ansvarig. Vem kan jag kontakta och påverka om jag röstat? I princip ingen, det är i slutändan en partiledning som avgör ändå. Partilinjen gör även att politiken blir anonym och ointressant och blir extremt likriktad (kolla hur det ser ut i Sverige! Alla är Socialdemokrater eller lite sämre Socialdemokrater).
Jag plädererar för raka motsatsen på http://rightonline.blogspot.com/2005/10/majoritetsval-r-mer-demokratiska.html
Johan och Wille,
Ni driver egentligen samma tes, nämligen att personligt valda kandidater har ett starkare mandat gentemot sina partier. Jag håller med. Däremot begriper jag inte varför detta ska begränsas av geografin - i Stockholms fall på kvartersnivå. Ett 'tvingande' personval skulle ha en liknande effekt. F.ö. väljs kandidaterna även i Storbritannien av resp. parti och placeras ibland i säkra valkretsar osv. Så det måste man hitta en annan väg runt!
Skicka en kommentar