Kvotera mera?

Jag har länge funderat på att skriva en längre utläggning om föräldraförsäkringen. Nu fick jag en anledning.

Idag presenterar DN en Temo-undersökning om hur svenska folket ser på kvoterad föräldraförsäkring. Idag är försäkringen tretton månader lång, två är reserverade för varje förälder och resterande nio får överlåtas mellan föräldrarna.

Undersökningen visar att 60% inte vill kvotera mer än idag, medan c:a 35% vill det. Resten är osäkra. Rubrikerna var svarta, men personligen hade jag nog väntat mig ett hårdare motstånd mot kvotering, kanske 80-20 eller så. Alternativet att ta bort mamma- och pappamånaderna helt fanns inte ens med bland alternativen.

Resultatet var också uppsplittat på ålder och partitillhörighet. Dock icke kön, vare sig biologiskt, socialt eller självupplevt. Värt att notera är att de som befinner sig i småbarnsförälderåldern är de som är mest negativa till ökad kvotering. Kan vara värt att fundera på för dem som önskar kvotera - de som ska kvoteras är de som är mest emot det. I övrigt ökar motståndet mot kvotering med ökande ålder.

Vänsterpartister, miljöpartister och folkpartister är något mer kvoteringsvänliga, moderater, centerpartister och kristdemokrater något mindre. Sossarna uppvisar p.g.a. sin storlek ingen märkbar skillnad mot riket i övrigt. Detta kan också vara en direkt följd av partiernas väljarstruktur. Partierna som är mer positiva till ökad kvotering har överlag yngre väljare.

Själv är jag såsom reaktionär liberal skeptisk till alla försök att inskränka människors möjlighet att välja själva. Vem som ska vara hemma med barnen borde vara typexemplet på ett beslut som bättre fattas vid köksbordet än i riksdagen.

Effekterna är dock nedslående. Män stannar bara hemma en sjättedel av den totala tiden, i princip bara de lagstadgade pappamånaderna. Kvinnorna halkar efter på arbetsmarknaden och i löneläge. Männen får sämre kontakt med sina barn, barnen med sina pappor. Hur mycket kan man inskränka valfriheten för jämställdhetens skull? Är jämställdhet överordnat alla andra politiska mål?

I den enskilda familjen kan det också passa särdeles illa med kvoterad ledighet. En av föräldrarna kan exempelvis vara förhindrad att ta ut sin ledighet. Följden blir då att sexmånaders bebbar hamnar på institutionaliserade dagis. Jag undrar verkligen om detta skulle vara sunt, varken för barnet eller för föräldrarna.

Det är dessutom svårt att frångå att det är mamman som bär barnet i sin kropp i nio månader, föder det och sedan ammar det. Mamman skapar långt innan det föds en stark koppling till barnet, som pappan först långt senare (om alls) kan komma ikapp. Att släppa barnet ifrån sig efter sex månader är ur det perspektivet inte alls självklart. Att som man försöka slita barnet ur mammans händer och mota iväg henne till jobbet är så gott som omöjligt för normalt funtade och medkännande män.

Sådana hänsyn är dock inte politiskt korrekta och kallas biologism, vilket troligen är den ideologiska formen av biologi. Biologi i sin tur är studiet av levande varelser.