Centern har sin stämma den här helgen, för ovanlighetens skull mitt i Stockholm, på Chinateatern. Det är att jämföra med republikanernas konvent mitt i det starkt demokratiska New York.
Många ledarskribenter och proffstyckare, särskilt liberala sådana, hyllar centerpartiet. Eller snarare
Maud Olofsson. Själv tror jag fortfarande att centern kommer gå starkt framåt i valet 2006 pga det medvetna reformarbete Maud har genomfört i det egna partiet, motsvarande det Leijonborg/Jakobsson gjort i folkpartiet. Men allt kan ändras nu när ombuden samlas för att rösta om centerns politik. Kommenderar de en mildare hållning mot sossarna och fortsatt kärnkraftsmotstånd kan luften gå ur och Dagens Industris milda leende vändas till ett grin.
För det är riktningen man hyllar, inte positionen. Centerpartiet har blivit mer liberalt, men det är ännu inte liberalt. En titt på centerväljarnas åsikter 2002 ger besked. De är mer skeptiska till marknadsekonomi och mer positiva till socialism än andra borgerliga väljare. De vill ha mer bidrag till landsbygden. De gillar inte flyktingar, de ville helst ha kvar statskyrkan och de vill mest av alla partier förbjuda porr. Till och med
Fredrick Federley som kallar sig liberal och läser
Ayn Rand som resten av partiet läser Land bjöd på protektionistiskt valfläsk i sin personvalskampanj till Europaparlamentet med slogan: "Vill du ha mjölk från Långtbortistan?". Bjuder Maud på alltför tvära kast sparkar den konservativa kärnan bakut.
Centerns ideologiska hemvist har varierat lite genom åren. Partiet är inte idéburet utan värnar landsbygdsbefolkningens intressen och den ideologi som för tillfället ligger närmast anammas. Under och efter andra världskriget var partiet konservativt och nationalistiskt. De gled senare in i ett nära samarbetet och koalition med socialdemokraterna och närmade sig socialismen. Ungdomsförbundet kallades Åsa-Nisse-marxister och hyllade det agrara DDR.
Thorbjörn Fälldin tog dock på sig ledartröjan för hela borgerligheten och lyckades vinna statsministerposten i två val. Han fick även den tveksamma äran att presidera över ett parti på tillbakagång. Från att ha varit det största borgerliga partiet i efterkrigstidens Sverige med över 25% 1973 dalade partiet till 5% 1998. Hyllandet av Fälldin som en stor partiledare är därför något missriktad. Han övertog ett starkt parti på väg upp av Gunnar Hedlund men lyckades inte förvalta genom att förnya.
Karin Söder, Olof Johansson och Lennart Daléus gjorde inte partiet tydligare. Den tradition av att betona samarbete och konsensus som finns inom centerpartiet gjorde att det till slut var svårt att veta vilken regering en röst på centerpartiet skulle leda till. Till slut var de allra flesta centerväljare antingen medlemmar själva eller personliga vänner och bekanta till organiserade centerpartister. De har alltid haft en stark organisation.
Men så nedsteg Maud från himmelen. Låt oss se vad hon kan göra. Kanske kan ett pånyttfött stabilt borgerligt och nästan liberalt centerparti åter tända entusiasmen för en borgerlig regering utanför storstäderna.
Lycka till!