Något att fira?

Idag är det nationaldagen, tidigare svenska flaggans dag. Att den infaller just den sjätte juni härleds oftast tillbaka till två händelser. 1809 stiftades en ny grundlag denna dag efter det katastrofala kriget mot Ryssland och statskupp mot Gustav IV Adolf. Grundlagen var för sin tid mycket framåtskridande. Men den främsta anledningen till att vi firar just den sjätte juni är att Gustav Vasa valdes till kung av riksmötet i Strängnäs denna dag år 1523.

Det är tveksamt om det är något värt att fira.

Innan Gustav Vasa dök upp på scenen var Sverige en del av en nordisk union som omfattade hela Skandinavien, en union som dominerades av Danmark. Vi var också en del av en europeisk kultursfär i och med att vi tillhörde den katolska kyrkan. Sveriges utbryteri var början på flera hundra år av kostsamma krig mellan de nordiska länderna och en relativ isolering från det europeiska kulturlivet. När krigen hade tagit slut i början av 1800-talet var Norden en fattig avkrok av Europa.

I början av 1500-talet hade det fortfarande varit möjligt att skapa en gemensam skandinavisk identitet, men inte då - Gustav ville prompt ha sitt eget lilla land att jävlas med. Hade han inte sabbat allting hade vi kanske talat ett och samma språk och levt i ett och samma land. Många av våra anfäder och -mödrar som dog i, eller som följd av, krig mot varandra hade överlevt. Vi hade haft ett mer naturligt band till resten av Europa. Ryssarna kanske hade tvekat lite längre att anfalla ett enat Skandinavien.

Gustav Vasas dumnationalism gav oss ett handikapp mot resten av världen som vi inte hämtade oss från förrän efter andra värlskriget.

Dick Erixon har som väntat en något annan vinkel på vår nation.