Bloda ej ner

Om du planerar att bli knivhuggen under den närmaste framtiden - tänk på var du blodar ner någonstans. Framför allt att du inte gör det i Riksbyggens trappuppgångar. Då får du nämligen betala för saneringen, berättar Kvällsposten. Om du däremot är kannibal kan du få sjukpenning. Endast i Sverige.

Det kongl. kasinot

I likhet med en del andra bloggare har jag ägnat en liten stund av min dyrbara tid åt den senaste installationen av James Bond. I mitt fall fredag kväll. Man skulle kunna karakterisera Casino Royale som back to basics. Man har till slut lyckats mygla till sig rättigheterna till Ian Flemings allra första roman om dubbelnollan. Och hör och häpna - för första gången sedan sextiotalet har man även läst boken och byggt manuset på vad som tilldrar sig i den.

Eftersom detta faktiskt är starten för romansviten är det ganska passande att det även blir en omstart för den filmiske James Bond. Manteln axlas nu av Daniel Craig som är blondare och mindre bildskön än sina föregångare. Men i gengäld en driven skådis. Även om jag inte läst just Casino Royale så har jag plöjt några andra Fleming-böcker och den Bond som porträtteras i Casino Royale ligger rätt nära sin litteräre förlaga. En tämligen osympatisk yrkesmördare, eller blunt instrument som M uttrycker det i filmen, vilket f.ö. var Flemings egen beskrivning av sin skapelse. Det gör också filmen mörkare och råare.

Kärlekshistorien känns också mindre påklistrad än den brukar. Även detta har säkert med bättre skådespeleri att göra. Eva Green som spelar original-bondbruden Vesper Lynd kan säga mer än 'Oh James' och reagerar faktiskt på vad som händer på ett trovärdigt sätt. Svårfångade brunetter får man dessutom extrapoäng för.

Casino Royale är lätt värd sin åtta på IMDB och kommer säkert hitta till min DVD-hylla vad det lider. Åskbollen behöver sällskap.

Snart spelberoende?

Det här kan nog vara beroendeframkallande för oss som lider av storhetsvansinne på hobbynivå. Jag har redan börjat snickra på mitt liberala utopia. Det här kan nog också bli fruktansvärt beroendeframkallande efter ett tag om man får tro Chydenius. Tur att jag snart går på semester så att jag kan gräva ner mig i sådant här kul.

Sex, drugs & rock n' roll

Det drar ihop sig till ordförandeval i Sveriges kanske tredje liberalaste ungdomsförbund. Nästa helg samlas nämligen liberala ungdomsförbundet till kongress. De båda huvudkandidaterna är två unga damer med finsk-ugriskt klingande efternamn, Frida J. Metso resp Kira Repka.

Läget är allvarligt. Medan LUF har varit upptagna med att säga nej till folkpartiets nya rätts- och integrationspolitik samt leka utrikespolitisk supermakt har de blivit omkörda på insidan av både MUF och CUF i den liberala idédebatten. Istället för att kläcka halvgalna idéer som folkpartiet kan bromsa och säga nej till har det blivit tvärtom.

Istället för att vara chockerande har LUF blivit chockerade.

Då börjar det bli dags att analysera vad striden står om rent politiskt. Det talas ofta om höger-vänster-strider när det gäller sådana här ordförandeval. I det här fallet är det fel, om vi accepterar att höger-vänster-skalan är ekonomisk. Båda vill ex.vis ha plattskatt. Möjligen kan Metso placeras något till vänster om Repka om man läser mellan raderna om statens åtaganden.

Valet handlar istället om perspektiv och moralfrågor. Livsstilsliberalism. Sex, drugs & rock n' roll.

Frida Metso är den mer socialt ansvarstagande kandidaten. Hon beskriver sig själv som socialliberal i sin presentation. Det betyder i princip ingenting utåt, både folkpartiet och centern kallar sig t.ex. för socialliberala partier. Men internt har ordet en helt annan symbolverkan som signalerar avståndstagande från såväl nyliberala som batongidéer och istället mer socialpolitik. Utmärkt om man ska välja ordförande i socialnämnden.

Kira Repka har istället valt den livsstilsliberal linjen. Låt oss ta några exempel. Metso är för systembolagets monopol, Repka emot. Metso vill att bruk av lätta droger ska fortsatt vara olagligt, Repka vill upphäva förbudet. Metso gillar sexköpslagen, inte Repka. Metso vill kvotera föräldraförsäkringen, inte Repka. Det här är frågor som provocerar, vilket är ungdomsförbundets jobb och förbannade skyldighet. Ni anar säkert vartåt det lutar...

Jag stöder Kira Repka i hennes kandidatur till ordförande för liberala ungdomsförbundet.

Ett ungdomsförbund ska inte föra praktisk politik. LUF kommer aldrig att bilda regering eller ta över ansvaret för en kommun. De har det inflytande idéerna ger dem. Att staten ska ge fan i vad vi gör med våra egna kroppar är en kraftfull och provocerande idé. I många fall gravt opraktisk, men en idé värd att föra fram i dagens Sverige. LUF bör ta chansen att mota förbudsivrarna i grind och få staten att rulla tillbaka inflytandet över våra liv. Inte minst är det en idé som kan få många ledande folkpartister att storkna. Vilket är kul.

Än är det en bit till privata kärnvapen, men det är gott gry i Kira. You go, girl!

Min namne (nästan)

För några år sedan besökte jag ofta en korridor på Lappis (Lappkärrsberget, Sthlm). Märkligt nog bodde det en typ där som nära nog var min namne - Niklas Wykman. Inte riktigt lika illa som Göran Hägglund och Jöran Hägglund kanske, men ändå. Till råga på allt hade han varit politisk sekreterare, precis som jag var. Vi diskuterade bl.a. tvångsinlösen (jag var för, han emot). Nu tänker han visst bli ordförande för MUF. Happy hunting!

Försök bygga en väg utan tvångsinlösen...

Även i LUF drar det ihop sig till ordförandestrid. Jag kommer att redogöra för mitt endorsement imorgon.

Enhälligt val

Igår kväll hade alltså folkpartiet i Eskilstuna ett medlemsmöte där jag blev vald till gruppledare enhälligt. Vi valde även ledamöter och ersättare till kommunala nämnder och styrelser. Gruppledarskapet är arvoderat och motsvarar det som i vissa kommuner kallas oppositionsråd.


Nye gruppledaren Frykman och den hittillsvarande gruppledaren Lindroos poserar på nomineringsmötet. Photo by Thymbran.

Jag ser verkligen fram emot att få driva liberal politik i Eskilstuna på heltid. Det finns mycket att göra. Här i stan händer mycket, både positivt och negativt. Det ska folkpartiet ta tag i. Jag tycker också det är modigt av partiet att våga utse någon som är så pass ung och relativt radikal som jag till gruppledare, en post som normalt sett är reserverad för veteranerna (hr Sundin undantagen).

Nyheter från utlandet

Milton Friedman är död, Ségolene Royal blir socialistpartiets kandidat till president i Frankrike och Mike Tyson ska prostituera sig. Kvinnor är alltså beredda att betala för sex med en dömd våldtäktsman. Fullödig feministisk analys av detta fenomen emottas tacksamt. Vad gäller franska presidentval så är de oftast ett val mellan pest och kolera. Nationalistisk, protektionistisk och marknadsfientlig höger mot nationalistisk, protektionistisk och marknadsfientlig vänster. Men Ségo lånar iaf lite elegant skönhet åt ämbetet även om hon rent politiskt endast serverar plattityder.

Alla ni som fortfarande är unga och fräscha kan dessutom söka till Stureakademin, något som jag säkert skulle ha gjort för några år sedan om jag vetat om att den existerade. Men så går det när man inte hänger i rätt kretsar - runt Stureplan? Jag får förbli en självlärd liberal.

Det här är jag på en presskonferens i förmiddags. Jag har blivit nominerad till gruppledare för folkpartiet i Eskilstuna för den kommande mandatperioden. Nästa onsdag ska ett medlemsmöte fatta beslut om saken.

Det vedervärdiga och grymma a-kasseförslaget

Det är lite märkligt att kalla Anders Borgs förslag om indragen a-kassa för böter. Uteblivna intäkter är inte kostnader.

Lite roligt också att Expressens webupplaga igår hade en rubrik om att 'läsarna sågar...' förslaget när i själva verket 60% av läsarna var positiva i någon grad. Men det är väl det som kallas att vara opinionsledande.

Om a-kassan ska vara en omställningsförsäkring för människor som står till arbetsmarkandens förfogande så är det rätt att ställa krav på att de verkligen står till arbetsmarknadens förfogande, dvs. söker jobb. Att fernissa båten och vänta på mirakel är inte nog. Varje människa måste ta ett stort eget ansvar för att aktivt skaffa sig ett nytt jobb (vilket de allra flesta också gör rätt snabbt - arbetslöshet är ingen livstidsdom).

Men på sina håll har upp emot hälften av de som går på a-kassa inte sökt ett enda jobb de senaste månaderna. Då kan man ju börja fundera på hur mycket de egentligen står till arbetsmarknadens förfogande. Då har a-kassan istälelt för att vara en omställningsförsäkring blivit gratis pengar i största allmänhet. Då kan de Borgska sanktionerna kanske vara den tough love som behövs.

Run, Rudy! Run!

Och som ett brev på posten kommer nu nyheten att Rudy Giuliani kandiderar till presidentposten. Det är goda nyheter för liberala värderingar. Hans svåraste hinder blir att ta sig igenom de republikanska primärvalen där stockkonservatism vanligtvis belönas. Blir han väl nominerad så är det svårt att se vilken demokrat som skulle kunna besegra honom. En liberal republikan som dessutom skulle vinna New York..?

Amerika

I veckan var det s.k. mellanårsval i USA. Inget presidentval alltså men väl val av hela kongressen samt en tredjedel av senaten, förutom ett otal lokala och guvernörsval. Som de flesta nog uppfattat blev det en framgång för demokraterna som tog kontrollen över både senat och kongress, även om betydelsen kanske överskattas av svenska media. Det amerikanska systemet är ju uppbyggt för att kunna fungera utmärkt med president och senat/kongress av olika färg. Bill Clinton levde ex framgångsrikt med sex år av republikaner.

Det är inte alldeles enkelt att förhålla sig till amerikansk politik för en svensk liberal. De huvudsakliga stridsfrågorna är inte som i Sverige nivån på a-kassan utan moralfrågor såsom aborter och homosexuellas rättigheter. Här står jag utan tvekan på demokraternas sida. Demokraterna har också sympatiska drag när det gäller att bygga ut sjuk- och socialförsäkringssystem som inte är särskilt heltäckande. Men sedan börjar det bli flisigt. Framför allt frihandel tycks vara ganska hårt ifrågasatt av demokraterna. Och för mig är det en viktig principiell fråga. Den amerikanska systemet för friskolor, vouchers, är de också emot.

Sätter demokraterna upp en presidentkandidat ur den protektionistiska vänstern, komibinerat med lite konservativa värderingar i abortfrågor eller liknande - säg t.ex. John Edwards - och republikanerna en hyfsat liberal dito som Rudy Giuliani får jag nog ompröva mina lojaliteter.

Är nazism höger eller vänster?

I veckan högtidlighölls minnet av Kristallnatten, en de första stora judepogromerna i Nazityskland. I svallvågorna av detta debatteras ämnen såsom judendom, Israel men också nazism och rasism. Den gängse politiska beteckningen för nazismen är som ni säkert vet 'högerextrem'. Mot detta brukar högerdebattörer, såväl liberaler som konservativa anför att nazistpartiet själv kallade sig nationalsocialistiskt och därmed borde kallas vänster. Samuel Sirén har på sin hemsida gjort en genomgång av nazistpartiets första 25-punktsprogram från 1920 och klassificerar punkterna som övervägande socialistiska, dvs. vänster.

Det mest slående med nazismen är naturligtvis det besinningslösa rashatet, speciellt mot judarna. Men antisemitism förekommer över hela den politiska skalan. Juden som hatobjekt har tillskrivits både kommunism och kapitalism på sitt samvete.

I dagens Sverige är höger-vänster-skalan ekonomisk. Den som vill sänka skatter och bidrag mest placeras längst till höger. Så var dock inte skalan vid seklets början. Högern var protektionistisk och kännetecknades av Gud, Konungen och Fosterlandet. I vänstern inbegreps både liberala frihandels- och marknadsivrare och socialister - anarkister, socialdemokrater och statskommunister lika. Allt eftersom seklet gick absorberade den konservativa högern den liberala synen på ekonomi, vilket kulminerade med Thatcher och Reagan. Men dit hade vi ännu inte kommit under mellankrigstiden.

Om vi därför tänker oss en skala där nationalism och dess följeslagare protektionism är definierande för 'höger' är det därför korrekt att beskriva även nazismen som höger.

Skalans ursprungliga betydelse är dock att den som vill bevara den rådande samhällsordningen sätter sig till höger och de mest radikala samhällsomstörtande elementen sätter sig till vänster. I termer av radikalism borde nazismen klassificeras som vänster. Möjligen inte likt långt ut som kommunistpartiet, men det var ändå ett revolutionärt parti med enorma och genomgripande samhällsförändringar på programmet.

Vi kommer nog närmast sanningen om vi helt enkelt accepterar att nazismen är off the charts och att de verktyg vi idag använder för att beskriva politiska företeelser inte duger för att klassificera den. Den speglar en tid och en situation som inte finns längre, samtidigt som den är så extrem att den blir omöjligt att klassificera. Dessutom var nazistpartiet och sedemera den nazistiska staten styrd av i princip en enda person, nyckfull och galen, som troligen överhuvudtaget brydde sig om höger eller vänster. De mål, medel och metoder som användes saknade ideologisk konsekvens. Det enda som till slut var viktigt var utrotandet av judarna.

Med de normer som gäller inom politiken idag blir det ändå fel att kalla nazisterna och deras efterföljande i det rasistiska och främlingsfientliga skråt för högerextrema. Lika fel vore det att kalla dem vänster eller mitten. Samma människor som ena dagen vill förstatliga allt inom synhåll kan nästa dag stå för total laissez-faire bara huvudmålet kvarstår - att kasta ut alla som inte är som vi.

Fyra spänn i timmen - helt lagligt

En kinesisk montör som klämdes ihjäl i Göteborgs hamn fick fyra kronor i timmen för sitt arbete. Det är under socialbidragsnormen, men ändå helt ok eftersom han inte omfattades av kollektivavtal. Nu kräver facket att det ska tecknas avtal, men det är så dags.

Jag är av den originella uppfattningen att det borde vara olagligt att betala folk mindre än socialbidragsnormen för heltidsarbete. Lagstadgad minimilön om ni vill. Konstigt nog är det ingen som diskuterar den lösningen i Sverige överhuvudtaget.

Men faktum kvarstår. I vår alltmer rörliga värld är kollektivavtalen inte längre något allomfattande skydd. Särskilt utländsk arbetskraft faller igenom. Var finns vänstern när det gäller deras villkor?