Vitt, vitt, vitt.

Polisen måste ha sprängt en satans stor kokainfabrik. För nån snö kan det ju inte vara fråga om. Det har jag sett på TV.

Fler val - inte kortare mandatperioder

Det är snart jul, så jag ska vara snäll. Till och med emot Marita Ulvskog som idag skriver i SvD om att hon vill ha tillbaka de treåriga mandatperioderna. Hon menar att mandatperioden borde kortas för att det ska bli val oftare. Nu har det ju inte varit så att det bara har varit val vart fjärde år. Det var val 1998, 1999, 2002, 2003, 2004 och 2006 för att ta de senaste tio åren.

Ulvskog har ändå en poäng i att det borde vara val oftare. Val är kul och mobiliserande. Men samtidigt har hon fel i att mandatperioden borde kortas. Varje regering eller majoritetskonstellation ska bedömas efter sin politik. Det kräver att politiken fått genomslag fullt ut eller näst intill vid valtillfället. Med ett system som dagens skulle så inte vara fallet efter tre år.

Lösningen är att som i de flesta andra länder (och Sverige innan 1970) skilja på riksdagsval och kommun- och landstingsval. Det skulle innebära val vartannat år, lokal politik skulle få ett 'eget' val och mandatperioden skulle även fortsättningsvis vara så lång att politiken hinner få genomslag innan nästa val.

Om Direktörer

När det talas om Direktörer i Sverige handlar det oftast om VD:ar i börsnoterade bolag. Det kan väl vara värt att hålla i minnet att dessa utgör en liten del av samtliga direktörer i Sverige och att de flesta har betydligt mer modesta villkor.

Svenskt Näringslivs VD Michael Treschow (kombinationen av anglosaxiskt förnamn och preussiskt efternamn är onekligen imponerande) tycker att Direktörer borde få större lönepåslag för att bli internationellt konkurrenskraftiga. Det tycker inte Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. De senare, som jag efter att ha sett båda två samtidigt i samma rum kan konstatera är olika personer, är oroliga inför att Treschows utspel ska sabba den enorma kommande avtalsrörelsen. Stor avtalsröresle under borgerlig regering är väl det närmaste Sverige lär komma ett inbördeskrig.

Det är mycket välkommet att modsen nu inte bara jamsar med Svenskt Näringsliv när de gör puckade utspel. Alla parter måste hålla igen på kraven när avtalsrörelse vankas, annars kan följderna bli ödesdigra. Det gäller även den i storlek sett marginella gruppen Direktörer.

Allas vår favorithöger Dick Erixon håller i stort sett med i två inlägg (här och här). Han konstaterar också skillnaden mellan ägare och direktörer, där de senare ju faktiskt är anställda, tjänstemän. Sedan gör han dock följande halsbrytande uttalande:

Vi måste på borgerliga sidan göra skillnad på direktörer och entreprenörer. Det är de sistnämnda som är ekonomins drivkraft, som förnyar, som utvecklar, som skapar nya branscher, nya företag som växer och anställer. Direktörer på storbolag ägnar sig mest åt att skära ner kostnader och betyder ytterst sällan någon skillnad för företagens utveckling. De administrerar en redan etablerad god idé och produktion. Det gäller att hålla den i trim. En inte alltför svår uppgift. Därför ska direktörer och styrelseledamöter som bara förvaltar ett företag inte rusa iväg och förstöra arbetsmarknadens mekanismen genom att kräva så mycket mer än andra.

Han försöker alltså att skapa en ny dikotomi mellan Entreprenörer och Direktörer där de förra är goda och de senare onda eller i vart fall lata och odugliga. Jag begriper inte vad han är ute efter. Det känns som en artonhundratalsmässig syn på näringslivet.

För det första är skillnaden konstruerad. Att vara entreprenör är mer ett sinnestillstånd än ett förhållande till ägande och kapital. Entreprenören kan vara anställd eller ägare. För det andra är det märkligt att Dick anser att ingen utveckling sker efter att ägaren lämnat det direkta styrandet av företaget. Oavsett om det gäller att etablera sig på en ny marknad, använda ny teknik eller utveckla en ny produkt så är detta knappast sinnesslött förvaltande. Det kräver sin entreprenör. Det är bara det att vederbörande sällan är en av ägarna, utan oftast en tjänsteman. Ibland till och med en direktör.

[Rättelse: Michael Treschow är styrelseordförande, inte VD, i Svenskt Näringlsiv. VD är Urban Bäckström.]

Mera frihet

I svallvågorna efter folkpartiets valanalys och etikkommissionens rapport pågår en intressant diskussion om vilken väg partiet ska ta. Nästa landsmöte (folkpartiets motsvarighet till kongress) äger rum i augusti. Då ska alltså kursen läggas fast och partiledare väljas. Det är väl ingen vild gissning att debatten kommer fortsätta tills dess.

Många anser att partiet gått för långt åt 'höger' och vill därför ta ett kliv åt 'vänster'. Men de sakfrågor som har vållat mest strid, som övergångsreglerna, kan inte enkelt inrymmas på någon höger-vänster-skala.

Bakom detta något haltande resonemang döljer sig istället ofta en konflikt i fokus på sakfrågor. De som gillade att bara prata socialpolitik under den förra borgerliga regeringen och dessförinnan vill göra det igen. Men, den bistra sanningen är att folkpartiet inte haft någon vinnarfråga på det området sedan eget rum på långvården för mer än tjugo år sedan. Inte heller då var det socialpolitiskt fokus som gjorde folkpartiet till vinnare (läs ex. Dick Erixon) utan en tydlig lösning på ett problem många upplevde i sin vardag.

Just detta var också styrkan i det resonemang som förde folkpartiet till framgång i valet 2002. Börja med att kolla vad folk funderar över. Försköna inte. Hitta svar, driv dem och ta konflikter.

En bra början för att fortsätta ett sådant arbete är den undersökning av svenska folkets värderingar som kom häromveckan. Det visar sig att det vi värderar mest är allmänbildning, att vara en god förälder och att själv kunna bygga upp en förmögenhet. En bättre utgångspunkt för att forma en liberal politik som går hem i det breda mittfältet har jag svårt att tänka mig. Folkpartiet ska fortsätta fokusera på en skola för bildning, men även ta upp problemen med 'livspusslet' och svårigheten att bygga upp ett eget kapital.

En del kallar detta taktiserande. Jag ser det mer som hyfs och ödmjukhet. Jag har svårt att se att det skulle vara bättre att hellre prata om det man själv tycker allra mest om än att ta upp de problem som den man pratar med upplever. Man måste börja med att lyssna.

Sedan har vi det mest grundläggande. Av de värden som folkpartiet förknippas med är det frihet som är tydligast. Det är naturligtvis ett utmärkt varumärke för ett liberalt parti, men inget som kan tas för givet. Svenska Dagbladets ledarsida tycker t.ex. att det pratas för lite frihet och integritet i folkpartiet. De förslag och reformer som kommer måste motiveras utifrån ett frihetligt perspektiv. Större ansträngningar måste göras för att ta fram förslag för hur man kan öka friheten för människor. Frihet måste genomsyra all politik som kommer från folkpartiet.

Inte utan min bloggosfär

Det har ju spekulerats en hel del i hur mycket bloggar har påverkat debatten och nyhetsrapporteringen innan valet. Det finns visserligen ett fåtal fall där bloggar direkt har krediterats med avslöjanden, men i huvudsak fungerar de indirekt. genom den inavel som grasserar bland svenska bloggare plockas ett guldkorn även på en liten och obetydlig blogg (som min) snabbt, inom någon timme, upp av en större för att sedan komma upp på en av de riktigt stora drakarna. Som sedan i sin tur läses av ex.vis. ledarsidan på en rikstidning. Så kunde till exempel söndagens program om Che Guevara hamna som ledarstick i Svenska Dagbladet. Det skulle väl knappast ha hänt om inte Johan Norberg, Erik Svansbo och jag själv bloggat om det...

En antifacklig blockad

Det har väl knappast undgått någon som är hyfsat intresserad av svensk politik att det pågår en facklig blockad mot restaurangen Wild n' Fresh i Göteborg. Restaurangägaren (Sofia, 24 år) har nämligen inte tecknat något kollektivavtal med HRF eftersom hennes anställda inte har velat ha något. Den ekonomiska nyttan av sagda kollektivavtal är också omtvistad. Nåväl, vill ni läsa mer om själva konflikten så skutta iväg till Federley som ägnat den senaste veckans bloggande åt den.

Fackföreningar är något i grunden positivt. Formandet av fackföreningar var en viktig del av det moderna samhällets framväxt. Den som kommit i kläm kan gå till facket för att få juridisk hjälp, förhandlingar går smidigare, osv. osv. Jag tillhör alltså inte de som ser en fackförening som något i grunden ont som ska krossas så snabbt som möjligt.

Fackets väl och ve hänger dock på goodwill. Tillräckligt många människor ska frivilligt ansluta sig till föreningen för att den ska fungera på önskvärt sätt. Det är alltså oerhört viktigt för facket att vårda sin image som en anspråkslös välmenande organisation som står på de svagas sida. De potentiella fackföreningsmedlemmarna är nämligen naturligt skeptiskt inställda till makt och överhet, ett i grunden positivt och sympatiskt drag. Här har facket nu börjat trampa i klaveret.

Egentligen började det väl med Vaxholm. Lettiska byggjobbare som skulle bygga en skola försattes i blockad och uppmanandes att 'go home' trots att de inte bett om fackets omsorg och när de ändå fick den inte ville ha den. Det moraliskt tveksamma i fackets agerande tog dock mest fart hos liberalt sinnade intellektuella eftersom det a) handlade om utlänningar b) inte drabbade någon fattig.

Blockaden mot Wild n' Fresh är dock motbjudande för betydligt bredare folklager. De flesta människor, framför allt de som är potentiella fackmedlemmar, har lättare att solidarisera sig med en ung kämpande småföretagare än med det stora ansiktslösa facket i färgglada västar. Den påtvingade omsorgen uppfattas mer som påtvingad än omsorg. Blockaden drabbar direkt en medmänniska nära en själv inte någon kommun eller något litet baltland på andra sidan vattnet.

Ett sådant här agerande underminerar fackets trovärdighet och legitimitet hos just de människor det ska skydda. Med lite fantasi kan man beskriva blockaden som antifacklig. Istället för att få massorna att sluta upp bakom sig har HRF lyckats skapa en rörelse av lunchätande i protest. Människor, helt vanliga dödliga sådana som du och jag, köar gärna lite längre för att få visa sitt stöd till en medmänniska som blivit utsatt för övertramp och orättvisa. Sådant kan inte en fackförening ha råd med.

Är de rädda om sitt eget skinn på lite sikt är det nog bäst att häva blockaden, gå hem och tänka om.

Mona - politikens John Travolta?

Ingen ledande politiker har för mig utstrålat yesterday's news mer än Mona Sahlin. Efter det förra försöket att bli partiledare 1996 som ofta felaktigt kallas för toblerone-affären (det handlade mer om obetalda dagisräkningar än toblerone) så har hon fört en rätt undanskymd tillvaro, trots flera utannonseringar av hennes comeback. Senast fick hon husbärgera över de mer tillväxtfientliga delarna av socialdemokraternas politik på det s.k. samhällsbyggnadsdepartementet.

Men så plötsligt. Partilandet bestämmer sig för att nu ska en kvinna bli partiledare. De menar egentligen att Margot Wallström ska bli det, men det kan man inte säga i det stadiet av processen. Men Margot säger nej, många gånger och med bestämdhet. Aftonbladet hårdlanserar då Carin Jämtin, vänsterkandidaten från UD och sedemera stadshuset i Stockholm. Men så säger hon nej också. Vem fan ska det då bli? det går ju inte att backa från kravet på en kvinna nu.

Det verkar alltså som att Våran Mona skulle kunna få sitt Pulp Fiction-tillfälle. Ett extraliv. Vad innebär det då politiskt? Tja, förståsigpåarna verkar vara ganska ense på den punkten - ingenting.

Aftermath

Den etikkommission som tillsattes efter dataintrånget har nu släppt sin rapport (pdf). Det är en intressant läsning som osentimentalt redogör för vad som gick fel och i viss mån varför. Man kan inte klaga på att kommissionen skulle ha levererat en tillrättalagd produkt. Det är helt rätt. En allvarlig situation kräver ett allvarligt menat anslag - det har de lyckats bra med. Rapporten slår fast att huvudfelet var att dataintrånget inte hanterades när det blev känt i mars. Det är svårt att inte hålla med om den slutsatsen.

Diskussionen efter rapporten tenderar ibland att spåra ur i att folkpartiet bör överge taktik och utspel till förmån för ideologi. Det är en lite märklig slutsats. Ett framgångsrikt parti kräver naturligtvis en stark och levande ideologi, men det krävs också att ideologin konkretiseras till skarpa utspel som dessutom paketeras och presenteras på ett taktiskt sätt. Taktik är ju att fokusera på rätt frågor vid rätt tid. Om ideologin är filosofin så är taktiken hantverket. Båda behövs och måste vara i samklang. Det är där utmaningen ligger.

Läs även Mathias Sundins inlägg.

Efter Castrokvällen

Just nu på TV (SVT 1 kl. 14:55): Great thinkers of our time - Che Guevara.

Programmet introduceras med att det handlar om en 'kommersialiserad gerillaledare' och ett resonemang om vad han själv skulle ha tyckt om Che-industrin. Tja, det leder ju bort blicken från MASSMORD och DIKTATUR...

Partiutrensningar i vänstern

Striderna i vänsterpartiet i Sörmland tycks aldrig vilja ta slut. Att de vill utesluta de båda landstingsledamöter som hoppade av samarbetet med socialdemokraterna och istället bildade majoritet med de borgerliga och miljöpartiet är väl inte så konstigt. Ett sådant beteende skulle nog innebära uteslutning ur de flesta partier.

Men nu ska även landstingsrådet Ulrica Ernving uteslutas. Hon anses nämligen var arkitekten bakom det hela - hon har ju framgångsrikt samarbetat med de borgerliga hittills. Sådant måste ju vara misstänkt. Ernving bryr sig dock inte särskilt mycket eftersom hon redan kommit såpass på kant med de sina att hon lämnar politiken helt och slutat betala in medlemsavgiften. Men trots detta är det alltså viktigt att hon inte får sluta självmant utan att hon måste kickas.

Självständighetsdagen

Idag är det, förutom Niklas, Finlands självständighetsdag. Finland har till skillnad från Sverige tvingats försvara sin frihet från angrepp. Länge levde Finland i ett labilt beroendeförhållande till Sovjetunionen, men lyckades hålla balansen genom alla år och kom efter en otroligt tuff period ekonomiskt ut som en vinnare. Finland förtjänar vår största respekt och aktning. Vi har mycket att lära av Finland vad gäller energi, skola och vård.

Premiär för det nya fullmäktige

Igår samlades det nya fullmäktige i Eskilstuna för första gången. För att ge ledamöterna ett äkta elddop är det bestämt att det första sammanträdet ska vara budgetsammanträdet. Detta ofog kommer att upphöra, men igår fick alltså de nya ledamöterna genomlida en budgetdebatt med totalt sett nästan 200 inlägg varav 55 anföranden (resten repliker). Vi började kl. 15. Framåt 22 var det över.

Jag har som tillträdande gruppledare fått flytta fram, från min tidigare ganska diskreta plats 49 till en mer central plats 3. Mitt första anförande ägnade jag en hel del åt skolan i hopp om att meningen 'folkpartiet pratade om skolan' skulle leta sig in i någon tidning, men så blev det inte. Däremot fick jag debattera idén att skriva in skolk i betygen och skicka sms till föräldrarna med en sosse och en vänsterpartist. Trots att det är enkelt, billigt och fungerar så tyckte de att det var fel. De ville istället ha 'andra metoder' lite opreciserat sådär.

Mest uppmärksammat blev förstås, precis som i så många andra kommuner, att sverigedemokraterna nu tog plats i fullmäktige i form av Adam Marttinen. På vissa håll har sd bara suttit tysta det första sammanträdet, men Marttinen bestämde sig för att ge sig in i debatten direkt och prata invandringspolitik - vad annars? Jag fick tillfälle till en replikväxling med honom också, där jag kritiserade bl.a. att sd är emot undervisning i svenska språket för asylsökande.

Utanför demonsterarde en samling blandad vänster (från socialistiska partiet till SSU) mot sverigedemokraternas deltagande. Jag tycker det är lite underligt. Jag gillar inte deras politik men har väljarna valt dem till fullmäktige så har de naturligtvis rätt att vara där. De har ju inte själva valt sig till fullmäktige, så i så fall borde protesterna rikta sig mot väljarna. Vilket i så fall blir ännu underligare. Det blir lite som att vi gärna vill ha demokrati - så länge som folk väljer rätt.

Frågan om hur sverigedemokraterna ska behandlas har naturligtvis också dykt upp. För mig är svaret självklart. Jag kommer att behandla dem som en politisk motståndare, varken mer eller mindre. Från mig ska de varken få draghjälp eller gratis martyrpoäng.