I svallvågorna av förslaget om en könsneutral äktenskapsbalk så driver
flera debattörer på för att lösa upp även andra restriktioner än kön kring begreppet äktenskap (I detta fall
Wille och
Freddi). En hel del vill att även fler än två personer ska kunna ingå äktenskap, dvs. polygami. Det låter ytligt sett attraktivt för en liberal att inte begränsa människors samlevnad så länge det sker frivilligt mellan vuxna människor.
Frågan är hur det ska utformas. Ska alla vara gifta med varandra? Vad händer i så fall om en person vill lämna äktenskapet, ska det då upplösas även mellan de andra?Eller ska två män vara gifta med samma kvinna men inte med varandra? Om jag redan är gift med en person och vill gifta mig med en till, måste den första personen då samtycka till det andra äktenskapet? Ska den första partnern ha större arvsrätt än de senare? Eller måste alla gifta sig med alla samtidigt? Möjligheterna och därmed de civilrättsliga problemen är till synes outsinliga.
I praktiken kan man väl tänka sig två huvudsakliga modeller. En ormgropsmodell där ett antal människor vid ett och samma tillfälle gifter sig med varandra på ett sådant sätt att alla är gifta med alla, men att äktenskapet är exklusivt. En annan mer kaotisk variant är att varje äktenskap är mellan två personer men att de inte är exklusiva, utan att det står var och en fritt att gifta sig med flera.
Sedan har vi den mer brutala verkligheten. Det handlar nästan uteslutande om män som har fler fruar - och i princip aldrig om motsatsen. De flesta exempel på månggifte in action kommer inte från frihet och upplysning utan från kulturer där kvinnor är ägodelar och att kunna köpa sig många fruar är ett tecken på status.
Att män skaffar sig flera fruar har också praktiserats av diverse religiösa grupper som anser sig ha en plikt att uppfylla världen med sin avkomma. Holländarna som kom till Sydafrika gjorde gärna på det viset (kalvinister som starkt betonade det gamla testamnetet), liksom de amerikanska mormonerna. Än idag praktiserar några mer avlägsna mormonsamhällen i Utah månggifte även om det är förbjudet i lag.
Den siste kejsaren av Kina, Henry Pu-Yi, som gjorde en sista insats som marionetthärskare av Manchuriet åt japanerna under andra världskriget hade flera fruar. Liksom ofta i dylika fall var de rangordnade.
I vissa andra fall är månggifte enligt lag förbjudet men praktiseras ändå av män med makt och inflytande och samhället låtsas att inte se. Svenska exempel från den inte alltför avlägsna historien är Oscar I och Per-Albin Hansson, socialdemokratisk statsminister 1932-46. De var förvisso endast gifta en gång i juridisk mening men satte ändå upp parallella familjer.
Det är för övrigt även idag (eller var åtminstone tidigare) möjligt att få månggiften godkända av svenska myndigheter om de ägt rum utomlands, korrekt enligt det andra landets lag. Något som svenska biståndsarbetare i Tanzania lär ha upptäckt och utnyttjat.
Det är alltså inte bara en juridiskt hållbar modell som saknas. Månggiftets historia avskräcker. Politisk radikalism kan bli en perfekt täckmantel för bakåtsträvande och kvinnoförtryck. Jag är då inte beredd att riskera en sådan utveckling utan att ha fått garantier, både hängslen och svångrem, för att det inte ska ske.
Andra bloggar om:
hbt,
juridik,
religion,
månggifte,
polygami,
äktenskapsbalken,
äktenskap
