Välkomna till 2008. Det är ett år som knappast kunde börja mer spännande politiskt. Redan idag rasslar det nämligen till i
Iowa och vi kommer få en första skymt av vilka som blir presidentkandidater i USA. På lördag röstar dessutom republikanerna i Wyoming och på tisdag är det dags för båda partier att rösta i New Hampshire som också är det första riktiga primärvalet. Bäst täckning på plats erbjuder naturligtvis
Mathias Sundin som redan hunnit träffa både John McCain och Rudy Giuliani.
DN och
SvD skriver som vanligt starkt fokuserat demokraterna.
Precis som med aktiemarknaden gäller det att överträffa förväntningarna. Den som förväntas vinna måste vinna, annars blir det negativ press.
För demokraterna betyder en andraplats i Iowa inte mycket mer än ett gupp på vägen till nomineringen för Hillary Clinton. En tredjeplats skulle vara betydligt värre. Barack Obama och John Edwards måste vinna tidigt för att ha en chans.
På den republinaska sidan så är det Mitt Romneys fortsatta framfart som står på spel. Han måste vinna snabbt för att kunna utmana Rudy Giuliani som inte bryr sig om de tidiga staterna utan väntar tills de stora kommer i början av februari. Mike Huckabee och John McCain hoppas däremot få skjuts av segrar i respektive Iowa och New Hampshire för att kunna föra sina kampanjer vidare.
Men bottenstriden kan visa sig väl så viktig. De som gör dåligt ifrån sig hoppar av och ger ev sitt stöd till någon av huvudkandidaterna. Det skakar om i fältet.
Joe Biden och Chris Dodd lämnar snart det demokratiska fältet, troligen också Bill Richardson. Backar de upp Hillary är hon så gott som krönt, backar alla istället upp Obama så får hon problem. Kanske lämnar även John Edwards fältet. Möjligen ansluter han till Obamas kampanj för att bilda ett ABC-alternativ (Anyone But Clinton). Sådant drabbar ibland kandidater som är dominernade och har starka
negatives.
Det republikanska fältet har redan tunnats ut något. Men ett par figurer, som Duncan Hunter kan nog försvinna väldigt fort. Jag tror även att Fred Thompson snart hoppar av. Han vill gärna framstå som det tunga konservativa valet och den han backar upp kan få en god chans att utmana fältets ledare Rudy Giuliani.
Ron Paul är en potentiell skräll i det republikanska fältet. Skulle han lyckas få en bra placering i någon av de tidiga staterna så kan han hänga med länge. Hans anhängare även i Sverige har en närmast religiös hängivenhet som ibland gränsar till det skrämmande. Han utmålas som Amerikas enda hopp med sin starkt isolationistiska hållning. Han vill också avskaffa den statliga inkomstskatten (oklart hur) men längre än så sträcker sig inte libertariansimen. Liksom de flesta andra republikaner är han emot abort, homoäktenskap och invandring. Dessutom svajar han betänkligt när det gäller frihandel - gärna i teorin men inte i praktiken tycks det.
John McCain har däremot återuppstått från de döda. Han är visserligen över 70 men yngre än Reagan var vid återvalet 1984. Nu ser han ut att kunna plocka hem New Hampshire och gå vidare mot de större staterna ridande på en positiv trend. Oberoende mittenväljare gillar McCain och valbarhet brukar vara viktigt när man väljer kandidat.
I början av februari så kommer så
super tuesday, mycket tidigare än vanligt. För Hillary Clinton innebär det troligen att hon slår ut de övriga fullständigt. Även republikanerna hoppas på en tydlig knockout. Men osäkerheten kan lika gärna fortsätta om rösterna fördelas relativt lika mellan tre eller fyra kandidater. Då blir det troligen förhandlingar och rävspel.
Ett tänkbart scenario är att McCain ger Romney vicepresidentposten men lovar att bara sitta en period. Om båda två fortfarande finns med vill säga. Kanske kan Romney istället övertyga Huckabee (som är minstingen i gänget) att stödja honom.
Mitt tips då inför kvällen: Romney och Clinton vinner - på rutin, organisation, erfarenhet och valbarhet.