Kan man bli svensk?

Moderaterna vill att invandrare ska skriva något slags kontrakt på att de känner till de lagar och värderingar som är grundläggande i Sverige. Det ger naturligtvis reaktioner - särskilt då att Schlingen kallar detta för svenska värderingar. Det fick mig att tänka på ett filosofiskt problem vars olika delar snurrat runt i mitt huvud ett tag.

Varför är det fortfarande så provocerande att säga att något är svenskt i positiv bemärkelse? I USA är det den naturligaste sak i världen att tala om amerikanska värderingar som den högsta och skönsta sak. I Sverige uppfattas det, rätt eller orätt, som dolda rasistiska signaler.

Så slog det mig. Sverige är ett etniskt definierat land. Det är landet där svenskarna bor och svensk blir man genom blodet. Man föds till det. I detta land finns också ett främmande element som kallas invandrare. För säkerhets skull har staten (jo det är sant) satt naturaliseringsperioden till tre generationer. Som invandrare definieras nämligen den som har minst en förälder som är född utomlands.

Det mest bisarra exemplet på detta som finns i min egen bekantskapskrets är en kvinna som kom till Sverige som tvååring och vars barn med en svensk man alltså är per statens definition invandrare. Detta barn som växt upp i ett svenskspråkigt hem kan emellertid se fram emot att få svenska barn. Om han eller hon skaffar dem med en svensk partner förstås. Annars blir de också invandrare.

Inte ont anande barn får lära sig i skolan att de är invandrare, något de inte hade en aning om innan. När migrationsminister Tobias Billström (m) var på besök i Eskilstuna tog jag upp det här märkliga förhållandet med honom.

Å andra sidan kan man födas var som helst på jorden med blonda blåögda föräldrar med svenska pass, växa upp där och räknas som svensk ända ut i fingerspetsarna utan en aning om hur det svenska samhället fungerar.

Svenskarna är alltså en 'ras', svenskheten exkluderande, så i statlig definition så ock i det allmänna medvetandet.

Så länge ingen rörde på sig så fungerade faktiskt det här systemet med blodsmystik ganska bra. Men det gör det inte längre. Det är både vetenskapligt och pragmatiskt svårt att hävda att det existerar någon nedärvd, genetisk svenskhet. Benägenhet för vissa hjärtsjukdomar är ingen bra grund för ett samhälle. Vi måste alltså definiera om vad Sverige är för något.

För mig är det naturliga första steget att definiera svensk som svensk medborgare. Den som valt att bli medborgare (och ja, jag tycker att man kan ställa krav på ex.vis svenskkunskaper för medborgarskap) bör genast hamna i den statistiska kolumnen 'svensk'. Idag delar vi inte in befolkningen i svenska och utländska medborgare utan efter födelseorter och blodsband.

Det finns faktiskt ett etablerat begrepp för de som inte är svenska medborgare - utlänning - men det används så gott som aldrig utanför juridisk text och nedsättande beskrivningar av Danmark.

Sedan bör man nog fundera på vad denna nya multietniska nation som bebor landet Sverige har och ska ha gemensamt. Vad är s.a.s. det nationella projektet och vad är den nationella identiteten?

En del har vi av hävd. Svenska språket till exempel. Det är både praktiskt och okontroversiellt att sätta upp svenska språket som en gemensam nämnare. Våra lagar och kanske framför allt det demokratiska sätt på vilket de stiftas är en annan sådan sak. Saker som kristendom och firande av midsommar meddelst sill och snaps går bort.

Respekt för universella mänskliga rättigheter hör däremot dit. Egentligen rör det sig om en kodifiering av i huvudsak liberala västerländska värderingar om människors lika värde och frihet från förtryck. En strävan efter jämlikhet i vid bemärkelse likaså, kanske framför allt mellan kvinnor och män.

Folkpartiet har börjat treva i den här riktningen, men få har nog funderat på vilka omvälvande konsekvenser det skulle kunna få för hur vi ser på oss själva och andra och för våra institutioner. Men min uppfattning är att det måste göras. I dagens globaliserade värld, för att inte tala om morgondagens, är det fullkomligt orimligt att det ska ta tre generationer att bli svensk.

SvD, DN och DN igen om moderaternas utspel. I förbigående noterar jag att det Nyamko Sabuni säger i kommentarerna stämmer överens med den linje jag och länsförbundet Sörmland hade på partirådet. Lite kul, eftersom det röstades ner...

Debatter och ideologi

I fredags kväll höll jag ett föredrag om liberal ideologi med anledning av en utbildning i länsförbundets regi - redo att ta uppdrag. Det var roligt. Jag höll på i nästan två timmar med att bena ut liberalismens centrala begrepp och sätta in dem i ett sammanhang av verklighet och historia. Jag kunde nog ha malt på längre.

Igår hade vi genom en lycklig eller olycklig (beroende på hur man ser det) slump även ideologikväll här i Eskilstuna. Den här gången var det dock inte jag som talade utan Paula Röttorp, advokat och tidigare partistyrelseledamot i folkpartiet. Det var mycket tankeväckande.

Jag påpekade det under mitt föredrag och upprepade det också igår kväll - det finns många människor som anser sig ha upptäckt den enda och sanna liberalismen. För många. Var och en måste hitta sin egen väg till en ideologi man kan stå för och känna sig hemma i. Liberalismen erbjuder inga snabba och enkla lösningar. De som vill ha det brukar förr eller senare upphöra att vara liberaler och bli socialister eller konservativa.

Inget av detta hade dock ett dugg med kommunens demokrativecka att göra. Det vara bara en del av det ständigt pågående fotarbetet i partierna.

Igår eftermiddag satt jag dock maa demokrativeckan i en paneldebatt inför SFI-elever. Inte någon lysande insats från min sida, men själva debatten var ändå bättre än det minnet jag har av förra årets. Ikväll är det debatt om grundskolan. Ett envist förkylningsvirus gör dock sitt bästa för att ställa till det för mig, men jag ska vara tapper.

Dogge och demokratin

Nu har demokrativeckan inletts. I Eskilstuna har vi den något speciella konstruktionen att majoriteten (socialdemokraterna och vänsterpartiet) delegerat demokratin till en grupp tjänstemän, demokratigruppen, så att vi förtroendevalda inte ska behöva oroa oss.

Igår var det storstilad invigning i Stadshuset. Speciellt inbjuden gäst var Douglas Leon, mer känd som Dogge Doggelito. Dogge skulle dels underhålla, dels ”snacka demokrati” och för detta fick han 24 000 plus moms av våra skattepengar.

Nu visade det sig redan innan Dogge kom hit att han hade en del åsikter som gjorde honom till ett svårbegripligt val när det gäller just att inviga en demokrativecka och tala om demokrati. Han stöder nämligen den kommunistiska diktaturen på Kuba. Detta fick MUF att reagera och kräva att kommunen skulle avboka Dogge. Det gjorde inte kommunen.

Något förvånande fick detta Eskilstuna-Kurirens ledarsida att utnämna MUF-ordförande Nils Brown till Eskilstunas McCarthy. För mig är ovillkorligt stöd till demokrati är ett vettigt kriterium för någon som ska inviga en demokrativecka.

Yttrandefriheten är en negativ rättighet, den medför inte att kommunen måste betala vem som helst för att framföra sina åsikter. När vi gör det är det inte orimligt att ställa krav. Föreningar förväntas stödja demokratiska strävanden för att få bidrag. Så icke invigare av demokrativeckor.

Verklighetens McCarthy belade på mycket lösa grunder påstådda kommunister med yrkesförbud och inskränkte yttrandefriheten. I min bok viss skillnad mot att inte vilja betala för odemokratiska åsikters offentliga framförande.

Vems idé det var att ha en diktaturkramare som affischnamn är inte klargjort, men enligt hörsägen kommer initiativet från en av de demokratiska tjänstemännen på demokratigruppen.

Eftersom det ändå skulle komma en del folk till Stadshuset denna lördag planerade vi i oppositionen att ha Öppet Hus i vår korridor för att kunna berätta om vilka vi är och vad vi gör. Detta odemokratiska initiativ stoppades dock av de rådiga och mycket demokratiska tjänstemännen. Vi kunde dock få vara med i fullmäktigesalen med små namnskyltar på.

Det var med viss pervers nyfikenhet, som inför en eldsvåda eller trafikolycka, som jag begav mig till invigningen, för säkerhets skull i sällskap med en statsvetare. (Man vet aldrig vad som händer.) Jag vägrade till att börja med att ta på mig en namnskylt. Denna olydnad uppskattades inte, men jag hade inte lust se ut som att jag stod bakom arrangemanget.

Dogge körde först några låtar, sedan började han ”snacka demokrati”. Nils Brown fick hyfsat snart tag på micken och ställde frågan om Dogge fortfarande stod bakom diktaturen på Kuba. Det gjorde han. Han höll ett improviserat brandtal om hur underbart det var där och bedyrade att han stod bakom Kuba nu och för alltid. När han slutat sade den demokratiska tjänstemannen som skötte micken att någon replik från Nils Brown kunde det av tidsskäl inte bli fråga om.

Det kan också nämnas att en hel del yngre vänsterpartister, socialdemokrater och någon miljöpartist stämde in i jublet när Dogge försvarade diktaturen. Det är tragiskt att hatet mot moderater är så starkt att man helt tappar omdömet och glömmer att försvara demokratin i ett sådant läge, även om det handlar om en moderat.

Det var emellertid inte över än. Dogge pratade vidare och förespråkade hårdare straff, slut på daltet med kriminella, mer disciplin i skolan bl.a. genom barnaga med käpp. Nu jublade inte vänsterkidsen längre. Senare ångrade han dock just det där med barnaga efter hård kritik från publiken.

Han hävdade också att Sverige är det enda landet i världen med gratis skola och att skolmaten kostar 7 kronor per portion (mellan 17 och 20 i Eskilstuna). Sedan hänvisade han, med svensk mamma samt född och uppvuxen i Sverige, till sin kollektiva erfarenhet som invandrare.

Efter att ha förklarat att 95 procent av all hiphop är skit klev Dogge av scenen och vi kunde konstatera att en månadslön för en lärare på en knapp timme hade försvunnit i ett moln av förvirrade åsikter. Hur demokratin hade stärkts återstår att se.

Om Voronovs liberalism

I lördagens signerade ledare i Eskilstuna-Kuriren har Alex Voronov begett sig till en gaybar i Washington DC och därifrån betraktar han amerikansk politik och liberalismens väsen.

Jag och andra McCain-supportrar (det är jag och Nils Brown (m) som nämns vid namn) får veta att vi är 'slentrianhöger', sysslar med 'snäv ekonomism och rena symbolfrågor' och 'kallar oss liberaler'. Det senare tolkar jag som att vi poserar som liberaler utan att vara det, annars är ju tillägget 'kallar oss' meningslöst. Vi anklagas också för att blunda för den kristna högerns inflytande, vilket är något svårt då detta är i princip det enda som rapporteras om republikanerna i svensk media.

Låt mig börja med att konstatera att det finns inget slentrianmässigt över mitt stöd till McCain. Jag identifierar mig fortfarande mer med demokraterna på många sätt. Jag har följt primärvalen, tittat på debatter, läst massor, prioriterat bland sakfrågorna och vägt det onda och det goda man får med varje kandidat. Chansen är ganska stor att jag kommer att stödja Obamas återval 2012 om inte (ytterligare) en exceptionell republikan dyker upp. Jag stödde Clinton, Gore och Kerry. Men just i år var McCain den bättre kandidaten.

Däremot upplever jag att det finns ett stort mått av slentrian bland Obama-supporters. Extra tydligt har detta framträtt i folkpartiets tidning NU där framför allt Mathias Sundin fått klä skott för sitt engagemang för McCain utan att belackarna tyckt det varit nödvändigt att motivera sitt stöd för Obama.

Ledarsidans skällande skulle emellertid vara ganska platt och ointressant om det inte vore för att Voronov sätter upp en tydlig motbild av vad han tycker att svenska liberaler borde syssla med:

Amerikanska liberaler vill ha en tydligare åtskillnad av stat och religion, talar om fackliga rättigheter och vikten av anständiga arbetsvillkor, vill se en stark roll för staten i bekämpandet av sociala orättvisor, gillar positiv särbehandling, vill göra sjukvården tillgänglig för alla på lika villkor. Ja, det finns till och med de som inte avvisar tankar på en välfärdsstat av nordisk modell.

Den politiska spänningen i USA drar alltså fram kärnan i modern liberalism, underifrånperspektivet som präglade dess framväxt i Sverige runt förra sekelskiftet. Det handlade om politiska rättigheter, allmän och lika rösträtt, men även om den sociala frågan - villkoren för arbetarna på fabriksgolvet, om sjukvård och kamp mot det hejdlösa superiet.

Kärnan i modern liberalism är alltså enligt Voronov:

1. Åtskillnad av stat och religion
2. Fackliga rättigheter
3. Anständiga arbetsvillkor
4. En stark stat i sociala frågor
5. Positiv särbehandling
6. Välfärdsstat
7. Restriktiv alkoholpolitik

Frågan inställer sig - om detta är kärnan i modern liberalism, vad är då kärnan i modern socialism? För mig låter det väldigt mycket som vilket stort europeiskt socialistparti som helst som efter 1989 och Sovjetunionens fall har accepterat marknadsekonomi i praktiken och gömt Marx i garderoben.

Kärnan i liberalismen, modern såväl som omodern, är för mig den enskilda människans frihet som i socialliberalismen kompletteras med jämlika möjligheter till frihet.

Vi tar punkterna från början och en och en.

1. Åtskillnad av stat och religion
Check. Detta är en viktig liberal fråga. Och en viktig socialistisk fråga.

2. Fackliga rättigheter
Människor har naturligtvis rätt att organisera sig för att förbättra sina villkor genom den liberala föreningsfriheten. Men det är inte det som är innebörden i fackliga rättigheter. Här handlar det om att föreningen i lag får speciella rättigheter just för att den är en fackförening. Det är tveksamt ur ett liberalt perspektiv där det är enskilda människor som är bärare av rättigheter - inte kollektiv. Det är en skiljelinje mellan liberalism och socialism.

3. Anständiga arbetsvillkor
Naturligtvis, men detta är i första hand en förhandlingssak mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det senaste exemplet på den här frågan är väl syndikalisten i Norrland som vägrade arbeta på en mack där det såldes porrtidningar.

4. En stark stat i sociala frågor
Nu är det väl knappast en stark stat som saknas i Sverige utan vettiga alternativ till en stark stat. Personligt ansvar för sina medmänniskor och ideellt engagemang.

5. Positiv särbehandling
Nej. Får vi bättre eller sämre läkare av att vi tar in killar med sämre betyg istället för tjejer med bättre betyg? Återigen hamnar kollektivet före den enskilda människan.

6. Välfärdsstat
Har vi redan. Och att introducera konkurrens i den för att göra den mer effektiv, höja kvaliteten och ge människor valmöjligheter (som ex.vis med friskolor) avfärdas på annat håll i ledaren som rena symbolfrågor.

7. Restriktiv alkoholpolitik
Jo, jag tycker att sprit ska vara dyrt. Det kostar samhället pengar och ska därför så långt som möjligt bära sina kostnader. Men här handlar det inte så mycket om ideologi som att balansera de olika negativa effekterna - blir det för dyrt och otillgängligt så ökar smuggling och hembränning och svartkrogar ploppar upp utan både brandskydd och legkontroll.

Nej, denna liberalism som sätter facket, klassen, staten, könet, rasen (som det ju fortfarande kallas i Amerika) och andra kollektiv över den enskilda människan ger jag faktiskt inte mycket för. Det finns mycket gott med att sluta sig samman i gemenskap. Men liberalismens uppgift är inte att stärka kollektiven utan att hålla i medvetandet att de inget annat är än en samling enskilda människor.

Mauricio farväl, Mauricio adjö

Mauricio Rojas lämnar Sverige och passar på att ge Maud Olofsson en känga. Tydligen ska hon ha lagt in veto mot att ge Mauricio ett utredningsuppdrag om asylmottagning för att han 'sagt olämpliga saker'. Jag vet inte riktigt vad hon syftar på. Det var ju inte Mauricio som sade att 'Hitler gjorde en del tokiga saker'.

Vid sidan av det så är det skrämmande att läsa om hur det blev ok och till och med sanktionerat att hata Mauricio. SVT hade ett stående inslag där han framställdes som en hund. Invandrare som inte vill låta sig tvångsanslutas till socialismen göre sg icke besvär, och man behöver inte sluta mobba dem förrän de lämnar landet.

Lär av gamlingarna

Idag på Expressens debattsida presenterar sig det superhemliga nätverket Liberati. Det har folkpartiet som plastmamma men är lite lagom rebelliskt. Jag tror man måste vara stockholmare för att få vara med också - de har vid tidigare tillfällen talat om sig själva som storstadsliberaler och dit lär väl inte Eskilstuna (94 000) räknas. Ej heller att uttala såväl älg som mjölk med tjocka l.

Frågan jag ställer mig är - varför är detta inte liberala ungdomsförbundet? Normalt sett är det ju ungdomsförbundet som ska komma med de fräcka idéerna. Den verksamheten verkar dock ha avstannat. Istället har gamlingarna fått ta över. En ideologisk spark i baken är dock alltid välkommen så länge som den är konstruktiv. Jag tror nog att Liberati kan tillföra något, om de slutar att vara hemliga förstås.

[Uppdatering: Louise Persson har lite fördjupning om Liberati på sin blogg.]

Hopp om livet

Det är match igen utbrister Expressen efter senaste demoskop-mätningen. Skillnaden mellan blocken är strax över fem procentenheter. Nu tillhör jag dem som litar mer till sifos och synovates mer konservativa skattningar. Men något säger ändå demoskop. Finanskrisen kastade om landskapet och det gynnade alliansen, vars ekonomiska politik och ledarskap inger förtroende, och missgynnar socialdemokraterna.

Efter en riktigt dålig förra demoskop-sifrra studsar nu även folkpartiet tillbaka till en mer normal nivå.

Fler betygssteg

Idag har regeringen beslutat att införa en sexgradig betygsskala. Det är bra. Tre betygssteg gör det svårt att höja sitt betyg ett steg och dramatiskt om man tappar. Även om det inte helt tar bort de 'svaga' och 'starka' betygen eller G+ och VG- så minskar det iaf behovet något. Det är ju på det sättet lärarna har markerat och anpassat sig för att det nuvarande systemet innehållit för få steg.

- Det ska löna sig att plugga, säger skolminister Jan Björklund (fp).

Själv hade jag mycket väl kunnat tänka mig ännu fler steg - tio t.ex. Men vad jag har förstått vill man att betygen i grundskola och gymnasium ska hänga ihop med på högskolor och universitet som håller på att anpassas enligt Bologna-processen. Då blev det sex.

Miljöpartiet emot vindkraft?

På kommunstyrelsen i tisdags röstade miljöpartiet (tillsammans med de något mer förväntade s, v, m, kd) nej till byggandet av ett vindkraftverk. Nej, ni läste rätt. En privat entreprenör (lantbrukare) ville bygga ett vindkraftverk på sin gård som ligger i Sundbyholmsreservatet. Bygget krävde dispens eftersom det är ett ingrepp i kulturlandskapet - reservatet är alltså inte av typen orörd natur.

Dels tycker jag att privata initiativ för energi som inte släpper ut växthusgaser ska uppmuntras. Dels hör vindkraftverk till vad man kan förvänta sig i ett levande kulturlandskap i samband med lantbruk.

Att konservativa till höger och vänster, särskilt då sossarna vars anförare Hans Ekström inte vill ha sin utsikt störd, röstar emot kan jag förstå. Men att miljöpartiet valde utsikten framför energiomställningen är för mig obegripligt.

Språkfascism

Idag och igår dräller det av "yes we can" överallt. Den svenska översättningen har blivit "ja, vi kan" eller möjligen "ja, det kan vi". Men om man lyssnar på Obamas tal där han använder det handlar det snarare om ett trotsigt "jo, det kan vi vi visst" som svar på ett inte alltid uttalat påstående om vad som är omöjligt.

Kärnkraft

Idag hade jag en insändare om kärnkraft publicerad i Eskilstuna-Kuriren:

Kärnkraft för klimatets skull

Miljöpartisten Magnus Johansson menar att folkpartiet inte hängt med i utvecklingen eftersom vi vill bygga ut den svenska kärnkraften. Det är en märklig argumentation från en miljövän.

I Kina öppnas ett nytt kolkraftverk varje vecka. Förutom tusentals döda årligen i kolgruvorna, nedsmutsning och hälsoproblem spyr de ut koldioxid. Vi behöver alla tillgängliga medel för att stoppa den utvecklingen. Ska vi då lägga ner kärnkraften som inte släpper ut växthusgaser?

Tillgång till energi är också mycket viktig för den svenska industrin. Magnus Johanssons solpaneler och vindsnurror ger lite energi när solen skiner och vinden blåser men vår industri behöver en mer pålitlig energikälla än så. Folkpartiet vill därför att vi ska bygga nya, moderna och säkra kärnkraftverk - för klimatets och jobbens skull.

Niklas Frykman,
Folkpartiet liberalerna

Bättre

Det amerikanska valet är över och så vitt jag kan se så kommer elektorerna att utfalla 364 - 174 till Obamas fördel. Det är en tydlig och klar seger, tydligare än de George W Bush vann 2000 och 2004, men inte någon jordskredsseger som Reagan eller LBJ. Faktiskt några elektorer färre än Bill Clinton till och med.

Å andra sidan så vann Obama tre stater som var mycket osannolika: Virginia, Indiana och North Carolina. Det är stort. Demokraternas fäste i nordöst växer åt syd och väst. Missouri, som alltid röstar på vinnaren, röstade denna gång 'fel' - med knapp marginal för McCain.

En sak är säker - USA har fått en bättre president än den nuvarande.

President Obama som tillträder i januari har nu två år på sig att infria alla förhoppningar, och de är skyhögt ställda och sinsemellan oförenliga. Han ska tillfredställa en stor demokratisk majoritet i kongressen som vill vrida politiken kraftigt åt vänster. Han ska infria drömmarna för alla miljoner afro-amerikaner. Han ska också ena landet och föra en pragmatisk, post-politisk, post-modern politik för alla. Han ska göra detta med ett enormt budgetunderskott, finanskris samtidigt som han utkämpar två ökenkrig. Yes we can.

Republikanerna går nu åas ut i ökenvandring, troligen förbittrade. Försöket att gå mot mitten med McCain misslyckades. Vad ska komma istället? Med några sydstater i Obamas kolumn kan man ju hoppas att dixiefieringen bryts, men det kan istället bli tvärtom. Vill det sig riktigt illa behåller de de oaptitliga moralkonservativa dragen men går till vänster ekonomiskt. I så fall ligger Mike Huckabee bra till.

Sarah Palin kan mycket väl hamna i senaten mycket mycket snart pga juridiskt debacle. Där kan hon suga åt sig den erfarenhet hon saknar under fyra eller åtta år och komma tillbaka i stor stil.

Demokraternas värsta fiende i det här läget är kanske att de överkattar sitt mandat. Det är inte alls säkert att de som lockades till valurnorna av Obamas person och trötthet med Bush önskar se skattehöjningar, strafftullar och expanderande stat. Kan de hålla sig i skinnet?

Slutligen Irak. Jag fruktar ett inbördeskrig om de amerikanska trupperna dras tillbaka. Det vill nog ingen president Obama ha på sitt samvete heller, men i så fall måste han svika ett viktigt vallöfte.

Framtiden blir i vart fall inte tråkig.

Snart är det över

Ikväll är det så äntligen dags. Jag har skrivit mycket om presidentvalet tidigare men mindre på slutet när det ändå finns överallt. Vallokalerna är öppna och vid midnatt börjar resultaten droppa in. Jag kommer troligen inte att vaka hela natten, men lite senare än vanligt komemr jag nog att sitta uppe för att se vartåt det barkar.

Så här i slutskedet kan det väl också vara på sin plats att säga att jag är besviken på John McCain. Jag gillar den oberoende McCain som skäller ut the agents of intolerance, hatpredikanter till höger och vänster, säger nej även till skattesänkningar om de inte är finansierade, vågar prata frihandel även bland de mest protektionistiska verkstadsarbetare, gör upp om invandringslagar med Ted Kennedy och håller fast vid sin ståndpunkt om Irak även när den var iskall. Jag gillade honom redan 2000 när han kämpade mot George W Bush i primärvalen.

Men jag har inte sett mycket av den McCain sedan han blev republikanernas kandidat. Förutom möjligen på själva konventet. Det känns som att man har försökt pressa in McCain i en mall där han inte passar - mallen som den typiske republikanen.

Men under den illa skötta kampanjen finns ändå mannen med den integritet och självständighet som gjorde alla dessa saker. USA behöver honom. Så likt Svenska Dagbladet vill jag säga: Trots allt - McCain.

Jag har för övrigt nästan läst ut Barack Obamas första memoarbok och det känns verkligen sorgligt att hans mormor "Toot" som varit en så viktig person i hans liv dog dagen innan hennes sonson kanske, kanske blir vald till USAs president och historisk.

Om undantagen på Kurirens ledarsida

I dagens Eskilstuna-Kuriren kommenterar jag en ledare från i fredags. Den handlade om en kombination av folkpartiets krav att undantag från skolplikten av reiligiösa och kulturella skäl ska tas bort samt möjligheten att hämta skolkare med polis. I det här fallet närmast de som hålls hemma från skolan av sina föräldrar. Tyvärr verkar inte mitt inlägg finnas på nätet, men så här är det i varje fall:

Lika för alla
På Eskilstuna-Kurirens ledarsida 31/10 diskuteras möjligheten att få undantag från skolplikten av kulturella och religiösa skäl. Undantagen har kommit att utnyttjas allt mer och detta drabbar främst invandrarflickor. Därför har folkpartiet föreslagit att den möjligheten ska tas bort.

Ledaren menar att dialog och kompromisser med föräldrarna vore mer verksamt än att ta bort undantagen. Självklart ska skolan föra en dialog med föräldrarna, men den ska föras utifrån utgångspunkten att vi har skolplikt i Sverige. På den punkten kan det heller inte bli fråga om kompromisser. Lagen ska gälla lika för alla.

Vi kan heller inte acceptera att föräldrar håller sina barn borta från skolan. Utbildning är en rättighet för barnen. I sista hand, när allt annat misslyckats, måste det därför finnas en möjlighet för myndigheterna att ingripa och hämta barnen.

Vi måste fråga oss om det vi har uppnått har ett värde och är värt att försvara. Är det bara av praktiska skäl som pojkar och flickor idrottar, simmar och har sexualkunskap tillsammans i skolan? Eller säger det något om jämställdhet och mäns och kvinnors lika värde? Vad sänder det i så fall för signal om vi tillåter att vissa barn hamnar utanför?

I ett Sverige och ett Eskilstuna där människor kommer från vitt skilda bakgrunder måste vi veta vilka värderingar som är vår gemensamma grund att stå på och våga hävda dem, även när det är svårt och konfliktfyllt: Att varje enskild människa har rätt att styra över sitt eget liv, att alla är lika inför lagen och att män och kvinnor har lika rättigheter.

Niklas Frykman
Gruppledare, folkpartiet liberalerna, Eskilstuna

Jaså?

Från Wall Street Journal:

About Karl Rove
Karl Rove served as Senior Advisor to President George W. Bush from 2000–2007 and Deputy Chief of Staff from 2004–2007. At the White House he oversaw the Offices of Strategic Initiatives, Political Affairs, Public Liaison, and Intergovernmental Affairs and was Deputy Chief of Staff for Policy, coordinating the White House policy making process.

Before Karl became known as "The Architect" of President Bush's 2000 and 2004 campaigns, he was president of Karl Rove + Company, an Austin-based public affairs firm that worked for Republican candidates, nonpartisan causes, and nonprofit groups. His clients included over 75 Republican U.S. Senate, Congressional and gubernatorial candidates in 24 states, as well as the Moderate Party of Sweden.