2009

Om några timmar börjar 2009 och som traditionen bjuder fäster vi fåfänga förhoppningar om förändring på att ett gammalt år slutar och ett nytt tar vid. Jag är inte mycket för att blicka tillbaka. 2008 var liksom så många andra år händelserikt.

2009 lovar också tvära kast. Vid tolvslaget kickar några nya reformer och lagar in som gör det mer lönsamt att anställa och framför allt - att arbeta. Om några dagar svärs en ny president in i USA. Det är val till Europaparlamentet i juni. Sverige blir ordförande i EU från och med juli. Och någon gång under året bottnar den ekonomiska krisen och de första siffrorna börjar peka uppåt igen. Följderna kommer vi dock att få dras med längre.

Det är i flera avseenden bistraste midvinter. Ändå känner jag ett visst hopp om framtiden. Bakom svårigheterna lurar nya möjligheter. Tiderna blir åter ljusare och solen varmare.

Halvhjärtat om monopolen

De senaste dagarna har det kommit utspel om apoteksmonopolet och spelmonopolet. Här kunde regeringen gjort ett rejält liberalt omtag och skrotat de gamla otidsenliga och icke funktionella monopolen och i deras ställe satt en rimligt reglerad marknad. Men icke. De statliga apoteken blir kvar och något slags märkligt landsbygdstvång införs för den som vill starta eget apotek. Svenska spel förlorar en del av monopolet men blir ändå kvar...

Ibland blir jag rätt frustrerad av regeringens myrstegsstrategi. Men snart lär jag väl kunna köpa mina Ibumetin på Hemköp iaf. Man får glädjas åt det lilla.

Om bloggen

Häromdagen blev jag uppringd av Yamile Lindgren på Eskilstuna-Kuriren för att prata lite om min blogg. Egentligen känns det lite märkligt att det kan finnas ett nyhetsvärde i att ha en blogg 2008, men så är det. Anledningen var att en ökad aktivitet iakttagits på Eskilstunapolitikers bloggar. Efter att ha varit helt tyst sedan juni hade bl.a. Jimmy Jansson (s) postat fyra inlägg under november. För mig tyder det snarare på för låg aktivitet i bloggandet bland kommunpolitiker överhuvudtaget.

Idag var bloggreportaget i tidningen. Tråkigt nog utan länkar till de intervjuades bloggar. Någon skulle ju kunna bli intresserad och vilja läsa vad vi skriver. Då hade det varit klurigt med adresser till oss.

Något som slog mig när jag läst artikeln är dock att det finns en skillnad mellan kommunpolitiker som bloggar och bloggare som blir kommunpolitiker. Jag startade den här bloggen två år innan jag blev gruppledare, liksom Mathias Sundin. Det ger ett lite annat förhållningssätt till bloggandet. Bloggen blir liksom en naturlig del av den politiska kommunikationen.

I övrigt har jag sålt mig till kommersialismens negativa påverkan och upplåter lite plats i högerspalten åt magasinet Neo som jag läser med välbehag, även när jag inte håller med dem. Sedan har jag också återinfört bloggrullen. Alltid ett problem det där eftersom de bloggar jag läser regelbundet varierar ganska kraftigt med humör och årstid. Det börjar också bli läge att försöka göra något åt själva utseendet på bloggen, men det får anstå tills vidare.

Medborgarpanel

Intresserade och engagerade medborgare i Eskilstuna (eller med anknytning till Eskilstuna) kan nu anmäla sig till kommunens medborgarpanel. Kanske något för dig som tycker en massa hemma vid köksbordet och ännu inte vågat erkänna för dig själv att du är folkpartist. Annars är det lika bra att gå med i folkpartiet direkt. Det gör man här.

Ny webb

Folkpartiet har dammat av sin hemsida så att den ser lite finare ut. Ännu lite fräckare hade inte skadat, men nu finns det i vart fall en sida med liberala bloggar där även jag får vara med.

Andra- och tredjefioler

Skulle vänsterpartiet och miljöpartiet nöja sig med att dela på folkpartiets departement? Det verkar iaf Aftonbladet tro. Idag presenterar de en ministerlista för en hypotetisk vänstertrojkaregering. Nu är visserligen Aftonbladet en sossetidning, men det är ändå slående hur de ser på samarbetet. Vänsterpartiet och miljöpartiet ska få smulorna från sossarnas bord.

Det kan givetvis vara svårt att ranka vilka ministrar som är finare än andra. En grundregel är dock att departementscheferna är tyngre än statsråden utan eget departement. Infrastrukturminister Åsa Torstensson (c) är underställd sin chef Maud Olofsson (c), Mats Odell (kd) är underställd Anders Borg (m) osv.

I Alliansen har alla partier tunga departementschefer. Men i Aftonbladets lista är det bara ett tungt departement (Utbildningsdepartementet) och två mindre (Integration- och jämställdhet samt Miljö) som inte ska ledas av en sosse. Övriga fem ministrar från miljöpartiet och vänsterpartiet får en stabil sosse som chef. Oftast en man utan hår. Aftonbladet låter Mona Sahlin utse nästan dubbelt så många män som kvinnor till sossestatsråd. Kvinnokvoten får de mindre partiena stå för.

Miljöpartiet får i viss mån utdelning och kan spela andrafiolen men för vänsterpartiet är det idel tredjefiol som gäller. Det är inte troligt att de skulle acceptera den rollen. Sossarna inser inte att koalition också innebär att lämna över makten över tunga departement till andra partier. Ännu. Men det kommer de att bli varse.

Vänstertrojkan

Samstämd kvartett eller gnisslande trojka? Nu är alternativen uppställda inför valet 2010. Mona Sahlins försök att utesluta vänsterpartiet och dess kommunister ur regeringsunderlaget misslyckades. Partivänstern och vänsterpartiet vann.

Jan Björklund är snabbt ute och kommenterar, i Aftonbladet och ett nyhetsbrev. I nyhetsbrevet trycker han på det historiska i att släppa in kommunister i utrikespolitiken:

En av arbetsgrupperna i det nya samarbetet ska handla om utrikespolitik och internationella frågor.

Lars Ohly är kommunist. Han har ägnat stora delar av sitt vuxna liv åt att försvara kommunistiska massmördare i olika delar av världen. Nu ska han utforma socialdemokraternas nya utrikespolitik. Demokrater borde rysa idag.

Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson höll rent mot kommunisterna. Mona Sahlin släpper i stället in dem i utrikespolitikens finrum. Det är ett historiskt misstag och jag känner ett oerhört obehag inför den delen av vänstersamarbetet.

Jag kan tänka mig fler områden. Statens finanser till exempel. Vänsterpartiet vill köra igång sedelpressarna och låta inflation och räntor skena. Näringspolitiken där vänsterpartiet tycker att staten är den bästa företagaren och att företagare är utsugare. Försvarspolitiken där vänsterpartiet vill hälsa befriarna från öster.

När det gäller energifrågan så är det trots allt miljöpartiet som är galnast, men även vänsterpartiet lär driva på för att stänga fler kärnkraftverk. Sveriges basindustri jublar nog inte idag.

Några nya spännande väljare finns det nog inte att få på detta utspel. Däremot borde sossar i mitten som är antikommunister och gillar ordning och reda, betyg i skolan, kärnkraft och marknadsekonomi börja leta efter ett nytt hem. De är kanske inte så många, särskilt inte bland sossarnas aktiva medlemmar, men de finns där.

Om Mona vinner, vilket ter sig allt mer osannolikt, så kommer alltså Lars Ohly att bli minister. Det borde kunna motivera vilken borgerlig soffliggare som helst. Fan sitter i båten och Mona Sahlin vid årorna. Det är långt till land.

PJ Anders Linder kallar hennes nya huvudvärk för Alla Migräners Moder.

Stimulans

Regeringen har precis släppt ett stimulanspaket för ekonomin på totalt drygt 20 miljarder över tre år. Bl.a. kommer ROT-avdraget tillbaka. Det ser vid första påseende helt ok ut. Fokus ligger liksom tidigare på fler jobb och inte på bidrag och stora utgiftsökningar. Motståndet mot att förstatliga bilindustrin ligger också fast, tack och lov. Det blir ju inte fler som vill köpa bilar för att de är statliga.

Fascinerande självbild

Göran Johansson (s) i Göteborg tycks tro på fullt allvar att regeringen tänker låta Volvo gå omkull för att jävlas med honom personligen. Nu ska ju karln visserligen avgå, men kunde inte någon av hans närmaste medarbetare ha sagt att detta nog var lite för mycket storhetsvansinne, noja och konspirationsteori för ett seriöst debattinlägg?

För övrigt har regeringen ju i det närmaste gjort motsatsen när det gäller Göteborg. Den nya Göta Älv-förbindelsen som Göran Johansson inte lyckades få ut av den socialdemokratiska regeringen ingår ju i regeringens infrastruktursatsningar. Regeringen tror helt enkelt att glada göteborgare röstar mer borgerligt än olyckliga, och Volvo gör definitivt göteborgare glada.

1934

Björn Brändewall har hittat folkpartiets första partiprogram efter återföreningen av de liberala och frisinnade partierna 1934. Det är föredömligt kort. Dagens partiprogram är långt och luddigt och man kan verkligen fundera på om det inte är dags att åter skriva om det från scratch med inriktningen mer mot liberala grundprinciper.

Det som slår mig är att det främst är språket som åldrats. Men det är svårt att inte få lite ståpäls av sådana här formuleringar när man betänker att de skrevs vid en tid då Hitler nyligen blivit rikskansler och Stalin som bäst höll på med massmord och utrensningar i våra två största grannländer:

Värnandet av den folkliga självstyrelsen är en huvuduppgift för partiet. Varje hot mot denna självstyrelse och varje tendens till diktatursträvanden måste avvisas, från vilket håll de än må komma.

Frihet utan självsvåld, rättvisa utan godtycke och mannamån, kvinnans likställighet, samvets-, tanke-, yttrande- och föreningsfrihet skola värnas samtidigt som demokratiens oarter stävjas.

Frihandel stod även då på programmet:

Partiet ser i enskild företagsamhet och handels frihet förutsättningarna för ett blomstrande näringsliv.

[...]

I konsekvens härmed vill partiet verka för rivandet av de skrankor, som hindra handelsutbytet mellan nationerna.

Och till och med sådana tidsbundna saker som arbetslöshets- och socialpolitik går det att känna igen sig i:

Arbetslösheten måste från det allmännas sida bekämpas med alla de medel, som inom ramen för ett sunt samhällsekonomiskt system stå till förfogande. Framförallt böra effektiva åtgärder vidtagas för att införa de arbetslösa i den normala produktionsprocessen, därvid arbetslösheten bland ungdomen måste ägnas större uppmärksamhet än hittills.

De oförvållat arbetslösa, vare sig kroppsarbetare eller tillhörande andra yrken, böra i första hand hjälpas genom tillhandahållande av arbete, och kontantstöd bör så långt möjligt undvikas.

Hjälpformerna måste vara så anordnade, att en återgång till normala försörjningsförhållande underlättas.

Omsorgen om fattiga och hjälplösa är en samhällsuppgift, som icke får eftersättas. Denna omvårdnad måste emellertid vila på en sund ekonomisk grund. Större planmässighet bör härvidlag eftersträvas och de olika sociala hjälpformerna samordnas.

Den enskildes sparsamhet och omsorg om sin egen bärgning äro samhälleliga värden, som vid all hjälpverksamhet böra noga beaktas. Det allmännas hjälpåtgärder böra därför avvägas så, att denna omsorg tillvaratages och uppmuntras.

Den alltmer framträdande tendensen att i oträngt mål söka samhällets bistånd bör kraftigt bekämpas.

Naturligtvis finns det inslag som är betydligt mer tidstypiska och känns främmande i dagens kontext, men jag har svårt att tänka mig att något annat parti skulle ha producerat ett bättre program på trettiotalet.

I nästa progam, från 1944, kan man tyvärr se att såväl socialistiska som konservativa idéer smugit sig in. Kanske en spegling av tidsandan med nationell samling under kriget, kanske en konsekvens av att folkpartiet växte och breddades.

Budget, EU och lite skämmas

Nu får jag skämmas igen. Jag har inte bloggat på mer än en vecka och det är naturligtvis oförlåtligt. Trots många bra uppslag har jag helt enkelt inte haft någon inspiration.

Under förra veckan så presenterade Alliansen i Eskilstuna våra budgetkompletteringar inför 2009. Eftersom det ekonomiska läget är så osäkert så valde vi att skjuta upp våra skattesänkningar och istället höja överskottsmålet. Det borde ge en stabil ekonomisk situation de närmaste åren och möjlighet till investeringar. Skatten får vi sänka under nästa period.

I torsdags damp även handlingar till folkpartiets provval till EU-parlamentet ner i brevlådan. Jag ställer upp i provvalet huvudsakligen för att jag ser en utveckling där EU tvingar på medlemsländerna mer övervakning. Den utvecklingen måste bekämpas och vändas i sin motsats.

Det andra skälet är att vi behöver en bättre och mer samordnad invandringspolitik på EU-nivå där man bl.a. kan bygga vidare på det 'blue card' som finns och utvidga möjligheten till laglig arbetskraftsinvandring för att kunna möta och dämpa flyktingströmmar med konstruktiva åtgärder.

Min ambitionsnivå för detta är att komma med på listan. Det finns de som är bättre kvalificerade att bli EU-parlamentariker än jag. Jag har redan röstat i provvalet och förutom mig själv röstade jag då på Anders Ekberg, Catrine Norrgård och Björn Brändewall samt ett par till. Dessa tre har rätt ideologisk kompass och gott omdöme och jag skulle sova gott och veta att de reagerar rätt när det kommer kvistiga frågor farande där nere i Bryssel. Så det är mina endorsements.