Idag är det Förintelsens minnesdag, vilket har uppmärksammats på ledar- och debattsidor över landet på ett bra sätt. Till exempel i Eskilstuna-Kuriren. På sina håll håller man minnesstunder och manifestationer. Desto mer störande blir det när sådant högtidlighållande ställs in, som i Luleå, när synagogor attackeras och judar trakasseras på grund av kriget i Gaza.
De svenska judarna har lika lite ansvar eller skuld för kriget som de svenska muslimerna hade för attentaten mot World Trade Center och Pentagon (eftersom elfte september är min födelsedag vägrar jag använda datumet som begrepp för terrordåden). Många av de svenska judarna har säkert aktivt valt att INTE bosätta sig i Israel. Men många av dem som var offentligt oroade för antimuslimska stämningar då är tysta om de antijudiska nu. Kollektivt skuldbeläggande är alltid lika fel.
Går det upp eller ner? Under helgen har det kommit treolikaopinionsmätningar som ger lite olika resultat. Sentio tycker jag alltid har konstiga resultat och av hävd och ohejdad vana litar jag mest på Sifo.
När det spretar så här är det skönt att jag har mitt excelark där jag sammanställer opinionsmätningarna. Även om det fortfarande saknas en Synovate-mätning för januari så ser det ut som att skillnaden mellan blocken fortsätter att minska, även om det går oliiiidligt sakta. Arket visar en skillnad på 8,6 procentenheter mot 10,3 i december. KD ligger enligt arket över spärren och SD har cirkus tre procent.
Regeringen visar fast handlag i kristider och det fungerar. Samtidigt finns det en fara i att Moderaterna ökar på övriga borgerliga partiers bekostnad.
Det tog ett tag innan jag fick grepp om Olle Schmidt. I Europaparlamentet fanns det liksom Marit, Cissi och gissa den tredje. När jag jobbade på riksdagskansliet och Olle genom den olycksaliga rekryteringen av Maria Carlshamre (och ett inte alltför övertygande valresultat) inte satt i parlamentet lärde jag känna honom bättre och då var det inte svårt att förstå varför han är så respekterad och uppskattad i Folkpartiet.
Igår var han på besök hos oss i Sörmland. Länsförbundet hade ett möte inför partirådet 6-7 februari som ska spika listan och programmet till EU-valet. (Om du tycker att Sköldinge är din favoritplats på jorden en slaskig lördag förmiddag ska du absolut gå med i Folkpartiet.)
Jag tyckte att programmets punkt "Värna integriteten" var lite klen och föreslog ett tillägg:
Utvecklingen mot ökad övervakning ska motverkas.
Det fick jag stöd för, även om det fanns de som argumenterade emot. Så nu är det upp till våra ombud att föra fram detta på partirådet. Det liberala partiet ska ha en tydlig linje i den här frågan.
Sedan hade jag en idé som jag snott från John McCain - att inleda arbetet mot ett gemensamt frihandelsområde för Europa och Nordamerika. Tanken var att stärka den s.k. transatlantiska länken samt att tvinga in både EU och USA mot mer frihandel. En gemensam inre marknad skulle också kunna driva på strukturomvandlingen av framför allt amerikansk industri och troligen också europeiskt jordbruk.
Jag fick inte gehör för det. Motargumentet var att det kunde störa rivandet av handelshinder mot resten av världen. Faran finns - men den linjen leder i förlängningen till att Sverige borde lämna EU för att kunna öppna sina gränser. För mig är det att det bästa blir det godas fiende.
Folkpartiet är det mest EU-positiva partiet. Den profileringen tycks ha gett utslag i den första opinionsmätningen inför EU-valet som jag har sett hittills. Men som vi minns från tidigare år är de mätningarna osäkrare än vanligt pga det låga valdeltagandet (och att folk inte gärna erkänner att de inte tänker rösta).
Olle Schmidt två då? Jo, han har precis startat sin blogg. Det har för övrigt även gruppledaren i riksdagen tillka den rättspolitiske talesmannen Johan Pehrson.
Barack Obama stänger fånglägret på Guantanamobasen. Det är en välkommen nyhet. Bush-administrationens trixande med 'illegala stridande' som varken fick krigsfångestatus eller behandlades som brottslingar var en fläck på det amerikanska frihetsbanéret och en kränkning av den enskilda människans rättigheter. Det är viktigt att vara tuff mot terrorismen och terrorismens orsaker, men den striden ska ske inom ramarna för internationell rätt och mänskliga rättigheter.
I dagens Eskilstuna-Kuriren är det ett stort uppslag om Skiftinge. Tryggheten är inte vad den borde vara i området och på skolan. Framför allt handlar det om ungdomsgäng som begår skadegörelse. En pizzeria-ägare berättar att han fått sina rutor krossade fem gånger.
Vad vill Skiftingeborna i artiklen då? Jo, de vill ha tillbaka kvarterspolisen. Precis det föreslog vi från Folkpartiet för nästan två år sedan. Vi ville återinföra kvarterspolis i våra utanförskapsområden och starta med just Skiftinge. Därefter har vi skrivit en och annan artikel och insändare med samma budskap. Så idag smaskade jag iväg ett pressmeddelande och upprepade kravet.
Det märkliga är kanske att vi fick instämmande nickar och glada tillrop även ifrån sossarna. Allt skulle ordna sig med kommunens samverkansavtal med Polisen. Men när avtalet väl kom i höstas så var det rätt mycket ludd och fluff och kvarterspoliser fanns överhuvudtaget inte med. Mycket snack och lite verkstad.
Idag kom så motionen från Folkpartiet, Centern och Moderaterna om könsneutralaäktenskap. Det är ett framsteg för lika rättigheter. Symbolen att särlagstiftningen för samkönade par försvinner är viktig även om skillnadn blir liten i praktiken.
Ännu bättre hade det varit om vigselrätten för samfund drogs in och civiläktenskap infördes. Äktenskapet är ett juridiskt kontrakt. Att viga är myndighetsutövning och myndighetsutövning är inget som ska läggas ut på föreningar - även om det rör sig om Sveriges i särklass största förening - Svenska Kyrkan.
Kristdemokraterna kom ironiskt nog närmast den lösningen. Men de kom dit från fel håll, för att kunna hålla begreppet äktenskap borta från de samkönade paren.
I morse ställdes frågan på ett möte om hur vi kommer att betrakta George W Bush som president om några år. "Mildare än nu" svarade jag. De unikt låga förtroendesiffrorna han hade fram till idag är dopade negativt av den ekonomiska krisen. En president ska bli bedömd för hela sin period. Jag stödde inte Bush vare sig 2000 eller 2004 men allt han gjorde var inte katastrof.
Nu går stafettpinnen till Barack Obama, mannen som kan gå på vatten, väcka de döda och tala med hundar. Han öppnade genom att sänka förväntningarna, stakade sig på eden och höll ett med Obama-mått mätt knappt ens mediokert tal. Men. Mycket av substansen i det han sade var bra. Om han lyckas hålla den här kursen i åtta år kan det bli en viktig nystart för USA och ett förnyat partnerskap med resten av världen. Jag håller tummarna.
Jan Björklund har idag hållit tal på Folk och Försvar som är ett årligt försvarspolitiskt event i Sälen. Nina Larsson är där och lyssnar. Men redan igår kunde Rapport berätta att en av de saker han skulle ta upp var att försvaret måste stärkas.
Det är kanske inte någon kioskvältare. Men så länge vi inte bor i den bästa av alla tänkbara världar där lejon sover bredvid lamm etc. så hänger vår frihet på att vi har förmåga att försvara oss.
Själv läser jag också de återkommande artiklarna av Bo Pellnäs i SvD där han kräver att vi åter ska ha förband på Gotland. I dagsläget med en rysk gasledning på g (även om jag hoppas att vi slipper den, av många skäl) så ter det sig olustigt att inte ha en militär närvaro på denna vår utpost mot öster.
Ända sedan muren föll har vår säkerhetspolitik i mångt och mycket hängt på att utvecklingen i öst och framför allt i Ryssland ska gå mot demokrati och ett närmande till Väst. Försvaret har rustats ned. Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick till sist komma in även i försvars- och säkerhetspolitiken under sossarnas sista period i regeringen. Kriget i Georgien blev en brutal väckarklocka för den som av någon anledning inte blivit varse att utvecklingen i Ryssland vänt.
Finland har inte varit lika naiva som vi. De får också ut mer pang för pengarna av sitt försvar. Men deras försvar har inte heller haft karaktären av industristöd till försvarsindustrin. Här finns en hel del att göra. Jag hoppas att Jan Björklund får gehör i regeringen.
Alf Karlman var en gång gruppledare för kristdemokraterna i Eskilstuna. Han deltog bl.a. med liv och lust i 'Ja till euron'-kampanjen i den rollen iförd stora mängder Ja-klistermärken. Det blev bra bilder av det som Kurirens ledarsida kunde använda när han strax innan valet 2006 otippat hoppade över till junilistan. Häromdagen försökte han också övertyga svenska folket att sluta skaka hand pga smittorisken.
Nu har han alltså blivit miljöpartist. Miljöpartiledaren Björn Lymar är diplomatisk i sina uttalanden men han verkar ändå inte riktigt överlycklig. Kanske är det för att Karlman i samband med överhoppandet passar på att slå ett slag för kärnkraft och jämföra sig med John McCain...
Nu har Kuriren också en artikel om den kommande organisationsutredningen. Ännu roligare vore det förstås om någon hade gett mig lite credit. Jag skrev ju trots allt motionen. Istället låtsas Eila Clarstedt (v) som om hon kommit på allt själv.
Expressen gör något så sällsynt för en liberal ledarsida som att hylla folkpartiet. Oreserverat. Folkpartiet är Sveriges mest EU-positiva parti. Gillar man inte EU finns det gott om andra partier att rösta på.
I samma tidning har Aron Lund varit hemma i Eskilstuna och tittat på kylslagna nazidemonstrationer. Folkfronten spatserade jag också förbi i julhandeln, även om jag missade Aron. I början av nittiotalet, när jag gick på gymnasiet, drällde det av skinnskallar och nazister här i staden. Grogrund för extremism finns det uppenbarligen.
Jag tycks ha träffat något med min motion om en översyn av den kommunala organisationen. En sådan ska nu genomföras, skriver Folket. Däremot är det väl mer tveksamt om just de förändringar som jag tar upp i motionen blir de som genomförs, men en grundlig utredning kan förhoppningsvis göra helheten något mer sammanhängande och begriplig.
Folkrätt är något som jag tycker är trassligt. Till att börja med är själva namnet förvirrande, eftersom folkrätten reglerar förhållandet mellan stater och inte har ett dyft med deras folk eller mänskliga rättigheter att göra. Folkrätten och de mänskliga rättigheterna kan tvärtom hamna i konflikt eftersom folkrätten inte tar hänsyn till om en regim respekterar mänskliga rättigheter eller inte.
Ändå verkar begreppet folkrätt ha en speciell tjuskraft på vänstern. Flera debattinlägg i tidningen Folket de senaste dagarna stärker den uppfattningen. Som till exempel Firat Nemruds (v) häromdagen:
Det är många som mer eller mindre uttalat är kritiska mot Israel, men väldigt få i svenska massmedia berättar om orsakerna och bakgrunden. Man kan helt enkelt inte vara okunnig om de folkrättsbrott som Israel utsatt gazaborna för under en lång följd av år, men man väljer av någon anledning att inte berätta om dem.
[...]
Israels attacker mot tätbefolkade områdena på Gazaremsan är oförsvarbara och är tydliga och grova brott mot folkrättens grunder och krigets lagar.
[...]
Tiden för muntliga fördömande är över, Israels klara övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och folkrätten måste nu få konsekvenser.
Men som professorn i folkrätt, Göran Lysén, visar i dagens Newsmill-artikel så ger folkrätten inget stöd för regimen i Gaza. Tvärtom har den genom raketbeskjutningen av Israel gjort sig skyldig till folkrättsbrott. Man får nämligen inte kränka andra subjekts territorium på det viset.
Det går att argumentera mot kriget från många perspektiv, men folkrätten är inte ett av dem.
Jag har mycket svårt för ett rättssystem som sätter statssuveränitet över den enskilda människans grundläggande rättigheter. Framför allt utgör den en utmärkt sköld för diktaturer att gömma sig och sitt förtryck bakom. Att folkrätten som namnet antyder skulle ge folket något slags rätt är rent vilseledande.
På Expressens ledarredaktion härjar numer Aron Lund, ytterligare en Eskilstunabo i förskingringen. Aron är också något så sällsynt som en liberal som nedsänkt sig i 'den arabiska gatan' i såväl Damaskus, Kairo som i Nordafrika de senaste åren. Tillbaka i Sverige harhan bland annat levererat den här understreckaren i SvD om panarabismens uppgång och fall. Enklast följer man hans bevakning av Mellanöstern och dess konflikter i Expressen ledarblogg.
Lite skyldig känner jag mig eftersom jag just skickat ut inbjudan till årets första måndagsmöte, något som Camilla Lindberg dömer ut fullständigt. Men å andra sidan har vi faktiskt de diskussioner Liberati pratar om på de här mötena. Det har de ju väldigt rätt i - det måste finnas utrymme för att diskutera stora ideologiska frågor. Alla går ju inte med i folkpartiet för att flytta cykelställ.
Via Mathias Sundin hittar jag en sida där man snabbt och enkelt kan ta reda på hur mycket man har tjänat på regeringens skattesänkningar - jobbskatteavdrag.se. Det är den här typen av konkreta exempel man ofta behöver. Exempelvis har en Eskilstunabo i min ålder med en lön innan skatt på 20 000 i månaden fått sin skatt sänkt med 1157 kr i månaden vilket motsvarar 20 %.
Jag tror inte på avgångskrav generellt sett. Oftast står förklaringen att finna någonannanstans. Men lag och rätt och bekämpandet av brott är en borgerlig paradgren där en stor majoritet av svenska folket instämmer i krav på hårdare tag. Det är också frågor som engagerar människor eftersom det griper in i vardagen.
Fredrik Reinfeldt plockade upp tråden i sitt jultal. Det var bra och efterlängtat. Det finns en del bra reformer i röret, som en översyn av straffskalorna. Det här läget måste utnyttjas. Det finns potential. När den förra regeringen avgick var Thomas Bodström den överlägset mest populäre ministern.
En borgerlig justitieminister bör vara riktigt skräckinjagande. När justitieministern syns i TV ska buset krypa in i hörnen. Och tyvärr, Beatrice Ask skrämmer inte någon. TV har dessutom tagit till knepet att utnyttja att hon är kort genom att filma henne uppifrån så att hon alltid ser extra liten och ynklig ut när hon med sin späda stämma ska förklara det senaste utspelet.
Det går inte. Inte på den posten. Behåll henne gärna i regeringen, hennes erfarenheter behövs, men inte som justitieminister.
Mitt förslag är att sätta in Maria Abrahamsson istället. Hon skrämmer då mig i alla fall och jag är inte ens kriminell. Hon är moderat, jurist, engagerad i rättsfrågor samt har jobbat för den förra moderata justitieministern Gun Hellsvik (som också var skrämmande). Men framför allt har hon en mycket respektingivande framtoning - precis rätt för att personifiera borgerlig rättspolitik idag.
Jag hade fel om liberati. Jag uppfattade det som en ordlek utifrån liberal och illuminati. Det kändes på något sätt som rätt grad av trippelironi. Men -ati ska tydligen istället tolkas som glitterati (för mig okänt engelskt ord) och sammansättningen liberati är inte påkommen av liberati själva utan av David Blunckett, brittisk minister av okänd färg, som ett skällsord för glittriga storstadsliberaler.
Detta och mycket mer lär man sig av att läsa Sydsvenskans ganska långa och utförliga pratstund med Alexander Bard.
Jag följer med intresse och spänning vad liberati har för sig. Sparkar i baken ska man ju inte tacka nej till. Ideologiskt känns det också som ett mer oförutsägbart alternativ - libertarianerna har man ju vid det här laget lärt sig. Det är svårt att säga huruvida det var briljans eller galenskap som gjorde att liberaterna (??) valde att öppna hårt genom att vara FÖR ipred-lagstiftningen. Det var onekligen originellt och det lade mil av avstånd mellan dem och piratpartiet, numera den svurna huvudfienden.
Att liberati inte är öppet för vem fan som helst blev också en politisk markering - även om det är fullt förståeligt. Om jag skulle starta ett sällskap för djupa ideologiska tankar i en viss riktning så vore det onekligen svårt att ta in alla som vill. Särskilt att liberati inte skulle vara ytterligare en tummelplats för pirat/libertarianer togs emot med häpen förargelse.
Efter den inledande kontroversen så har de dock fortsatt att arbeta och presenterat sina tankar. Exempelvis en artikel om sekularisering i Expressen.
Till skillnad från liberaternas (?) artikel så ser jag andra aber vad gäller dödshjälp än kristendomen. Framför allt de förväntningar det kan skapa och att äldre och sjuka kan tro att omgivningen förväntar sig att de ska ta emot dödshjälp. Om det ska tillåtas så måste det nog ske i "testamentesform", dvs. att man uppger långt i förväg under vilka förhållanden man kan acceptera aktiv dödshjälp. Rätten till liv är trots allt central i liberalt tänkande.
Jag har funderat på det i rätt många dagar nu - att försöka skriva något vettigt om konflikten i Gaza. Till skillnad från många av mina partikamrater är inte utrikespolitik min stora passion. Ni får ta det för vad det är.
I förrgår demonstrerade man även i Eskilstuna emot Israel och för ett slut på angreppen mot Hamas. Reflexmässigt - synes det mig - att så fort Israel eller USA är inblandade i något finns det alltid en skara som är villiga att demonstrera.
Jag har svårt att hitta något här i världen som jag tycker sämre om än Hamas. De förenar de totalitära och kollektivistiska dragen hos fascister och kommunister med religiös fundamentalism, förakt och hat mot judar, kvinnor och vetenskap. De har en vidrig taktik där man antingen inte bryr sig om civila dödsoffer eller aktivt eftersträvar dem. Både på sin egen och israelernas sida. Målet är ett världsomspännande islamistiskt kalifat på lång sikt och utplåningen av Israel på något kortare sikt.
Detta till trots har befolkningen i Gaza röstat fram Hamas-styret. Av någon anledning kommer jag mitt i tragiken att tänka på Robert Gustafssons tyska tant:
Det vore väl att tänja på sanningen ganska rejält att kalla Gaza för demokratiskt, men genom genomförandet av valet så har befolkningen faktiskt gett sitt stöd till Hamas och också tagit på sig en del av ansvaret för situationen. Det är därför svårt att beskriva palestinierna i Gaza som oskyldiga medborgare under en galen diktator (jag har sett den modellen hos en del pro-israeliska debattörer).
Det verkligt tragiska är dock att den palestinska civilbefolkningen inte har någon som ser efter deras intressen. Vare sig Hamas, Egypten eller Israel lyfter ett finger för dem. I vissa fall har de till och med motsatt intresse. Lidandet på marken kan exploateras.
Israel å sin sida bedriver stenhård realpolitik. Många av Israels supporters hävdar spridandet av demokrati i Mellanöstern och andra ideologiska motiv bakom handlandet. Jag tvivlar starkt på att det finns något sådant motiv. Israel använder helt enkelt sin militära styrkeposition för att slå ut hot mot statens säkerhet. De försöker i möjligaste mån undvika civila dödsoffer, men inte till priset av de egna förbandens säkerhet. Att vinna hearts and minds vare sig bland arabstaterna eller i Europa tycks inte heller stå på programmet.
Det israeliska folket har signalerat att de vill ha hårdare tag genom ett ökat stöd för Likud. (Kan någon förresten förklara för mig varför svensk press benämner alla israeliska partier med deras hebreiska namn utom Mapai som av någon anledning alltid kallas 'arbetarpartiet' eller ännu underligare 'labour'?) Inrikespolitiskt ska anfallet alltså rädda makten åt en 'vek' mitten-vänster-regering.
Samtidigt ska man inte förledas att tro att en mjuk eftergiftspolitik skulle leda till avslappning och fred. Det förutsätter att alla aktörer värderar sina liv och sitt välstånd och agerar efter logiska, rationella principer. Så är det inte. Hamas och dess medlemmar lever efter ett martyrideal och offrar gärna inte bara sina egna liv utan även andras för religionen.
Bakom Hamas står Iran. Faktum är att bakom nästan varje fiende till Israel, och i grannskapet finns det gott om dem, står Iran. Med Iran står Syrien. Ibland sägs det att konflikten mellan Israel och palestinierna är pudelns kärna för att lösa problemen i Mellanöstern, men även den konflikten lever bara eftersom andra har ett intresse av att den lever. Regimen i Iran behöver den lille Satan för att rättfärdiga sin existens.
För USA är alla alternativ till Israel som huvudallierad i Mellanöstern sämre. Till och med mycket sämre. Instabila, blodiga eller fanatiska diktaturer eller en valfri kombination av alla tre. Det enda som skulle kunna ändra på den saken vore en demokratisk revolution i Iran som leder till en stabil stat. Men det är bara drömmar.
Hamas måste bort från banan. Kan israelerna åstadkomma något sådant med sin offensiv? Men kan inte bara slå ut de synliga tecknen på Hamas, raketer, vapen och terrorister. Själva grogrunden måste också försvinna och det är betydligt svårare.
[Av någon anledning kan jag inte se någon möjlighet att kommentera det här inlägget i min egen browser. Om ni har samma problem som jag så kan jag iaf meddela att jag inte slagit av möjligheten att kommentera utan att detta är tekniskt.]
33 år, liberal och gruppledare för Folkpartiet Liberalerna i Eskilstuna.
Kandidat till riksdagen och kommunfullmäktige.
Åsikterna på bloggen är mina egna och inte nödvändigtvis i överensstämmelse med Folkpartiets.
