Varför vann Alliansen valet 2006? Tja, mycket för att man lovade riktiga jobb istället för den veritabla bombmatta av bidrag och åtgärder som sossarna under Göran Persson rullade ut över Sverige mitt under högkonjunkturen. Ingen som kan vara på ett jobb vill vara i en åtgärd. Ingen som kan få lön vill få bidrag.
När Alliansen bildades och kanske framför allt när Moderaterna blev 'nya' filades en del av de mer radikala förslagen ner. Men det patos för riktiga jobb som partierna vart och ett för sig skapat med förslag som att lägga ner AMS, lätta på arbetsrättsliga regler, sänka skatter och arbetsgivaravgifter fanns kvar i människors medvetande.
Idag är fältet öppet. Försten att säga 'riktiga jobb' vinner. Och då menar jag inte i meningar som
"vi behöver mer spännande knypplingskurser som leder till riktiga jobb". Man måste mena det.
Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, kallar idag Anders Borg för
"den bästa finansminister som socialdemokraterna någonsin har haft." Det är en logisk följd av den senaste tidens utveckling där Per Schlingmann tagit på sig rollen som näringslivets främste kritiker och Moderaterna gått långt in på vänster planhalva.
På
DN Debatt presenterar Anders Borg tillsammans med Sven-Otto Littorin massiva satsningar på det som numera av alla kallas arbetsmarknadspolitik, men som egentligen träder in när det inte finns någon arbetsmarknad. Det handlar om åtgärder och bidrag till de som befinner sig i åtgärder.
SvD:s
Göran Eriksson uttrycker farhågorna så här:
Arbetsmarknadspolitik har ofta negativa bieffekter genom att den tränger undan reguljära jobb, eller att arbetslösa hamnar i meningslösa åtgärder som främst får karaktär av förvaring. Detta har ofta kritiserats av de borgerliga i opposition. Troligen kommer den sortens problem att återkomma när arbetsmarknadspolitiken byggs ut så snabbt.
Mot detta försvarar sig Borg och Littorin på följande sätt:
Det har alltför ofta funnits en attityd att arbetsmarknadspolitik inte är viktigt, inte minst bland ekonomer, i näringslivskretsar och inom moderaterna. Vi delar inte denna syn. Att arbetslinjen i en extrem lågkonjunktur måste kompletteras med arbetsmarknadspolitik är nödvändigt. När den vanliga arbetsmarknaden, som förre LO-ekonomen och Ams-ordföranden PO Edin ofta påpekat, inte erbjuder tillräckligt med lediga platser blir aktiva åtgärder en möjlighet att tillse att de som förlorar jobbet inte fastnar i utanförskap utan förmås att kunna ta ett jobb när situationen efter hand förbättras. Det är mer effektivt att använda resurser för aktiva åtgärder än breda efterfrågestimulanser.
Men efterfrågestimulanser är en sak (en typisk efterfrågestimulans är att höja barnbidraget för att barnfamiljer ska konsumera mera). Att rikta åtgärder för att öka antalet lediga platser är en annan.
Även Konjunkturinstitutet vill se stimulanser till företag vilket bl.a. observerats av
Alex Voronov. Men det finns ingen borgerlig opposition till den borgerliga regeringen som frågar vart de tagit vägen. Istället har vi fått oss Thomas Östros till livs.
Till exempel vore det trevligt om det kom åtgärder för att enklare få in ungdomar på arbetsmarknaden. I de länder där ungdomsarbetslösheten är låg har man låga ingångslöner, mer flexibel arbetsrätt och mer yrkesinriktade utbildningar av lärlingstyp. Det låter inte så kul. Men det fungerar. Samma mekanismer som håller ungdomar utanför arbetsmarknaden fungerar också på samma sätt mot t.ex. invandrare.
Det finns nu ett mycket stort förtroende för den borgerliga regeringen och dess politik. Medvetenheten hos folket om att vi befinner oss i en kris och att beska åtgärder behöver vidtas är stort. Sådant brukar kallas manöverutrymme. Idéerna finns, bland annat hos Centern och Folkpartiet. Och om inte där så hos tankesmedjorna, Fores och Timbro m.fl.
Försten som säger
'riktiga jobb' och menar det vinner.