Debatten om omskärelse av små pojkar tog ny fart idag. Igår
bloggade jag om saken och förespråkade ett förbud. Idag skriver
Sanna Rayman och
Paulina Neuding på SvDs ledarsida. Rayman är emot och Neuding för omskärelse.
Jag är lite besviken på Paulina Neudings argumentationslinje. Förra året
tog hon strid mot de s.k. rekonstruktionerna av mödomshinnor, som trots allt genomförs av vuxna kvinnor. Omyndiga pojkars könsorgan och alla de nervändar som sitter i förhuden är tydligen inte lika skyddsvärda.
Dessutom köper hon rakt av resonemanget att omskärelsens
syfte från början var förbundet med Gud, när detta snarare är
rationaliseringen. De flesta religiösa påbud har en betydligt mer profan och rationell bakgrund. Pga. trikiner är det t.ex. fullständigt rationellt att inte äta fläskkött i Mellanöstern. Kanske var det hygien som gjorde att traditionen med omskärelse började. Om detta vet vi inget. Men blanda inte in Gud i det.
Sedan har vi detta med den eventuella preventiva effekten när det gäller könssjukdomar. Jag måste erkänna att jag inte är inläst i forskningen, men borde inte en rimlig nivå av intimhygien (tvål och vatten) kunna göra jobbet lika bra, om inte bättre? Och som alltid med forskningsrapporter bör frågan
'qui bono?' ställas. Amerikansk vårdindstri tjänar säkert multum på att detta märkliga ingrepp utförs på en stor andel av intet ont anande amerikansk pojkbebbar.
Men även mitt lokala husorgan Eskilstuna-Kuriren har idag en
huvudledare som förespråkar omskärelse:
Ska troende judar och muslimer kunna leva i Sverige utan trakasserier och hinder måste de ha möjlighet att utföra den troshandling som omskärelsen är.
Här ställs religionsfrihet mycket tydligt mot intolerans.
Det är intolerans ur flera källor som flyter samman i kritik mot manlig omskärelse. Den arroganta formen av ateism, som förnekar föräldrars rätt att föra religiös tillhörighet vidare till barnen, framträder sida vid sida med det slags angrepp på religion som ingår i rasfördomar och främlingsfientlighet.
Ordföranden och andra i Sveriges barnkirurgiska förening borde tänka sig för. Vill de verkligen – som de nu kommit att göra – vara en del i en opinionsbildning där föraktet för andra människors tro och etniska tillhörighet är ett bärande inslag?
Guilt by association alltså. Den som förespråkar förbud mot nervändars avkapande på spädbarn springer de främlingsfientligas ärenden. En låg argumentationslinje i mitt tycke.
Respekten för tro och kultur har alltid en gräns. Alla fördömer kvinnlig omskärelse, men att den inte skulle vara en mycket viktig religiös (om än på felaktig grund) och kulturell handling av dem som utövar den är önsketänkande. Skildringen i Ayaan Hirsi Alis självbiografi om hur hennes mormor mot hennes föräldrars vilja lät omskära henne när de var borta är vidrig (magen vänder sig upp och ned). Men det går inte att miste på mormoderns djupa övertygelse om att en kvinna med klitoris kvar är evigt förtappad.
För mig slutar religionsfriheten där den inkräktar på den enskilda människans frihet och integritet. I det här fallet småpojkars rätt till sin egen kropp. Processen är irreversibel. Den som vill lämna sin religion i vuxen ålder får inte sina nervändar tillbaka. De är, i ordets rätta bemärkelse, märkta för livet. Invig gärna barn i religion och kultur men låt dem själva fatta de irreveribla besluten när de blir vuxna.