För mig som tillhör Star Wars-generationen känns det lite trist att president Obama nu ger upp drömmen om att skicka människor till andra himlakroppar. Det må vara hur logiskt och rationellt som helst att satsa på robotiserade obemannade färder. Men psykologiskt så är det ju månlandningen i juli 1969 människor minns, inte den sovjetiska obemannade färden (jo, de var först till månen).
George W Bush hade siktet inställt på Mars. För att kunna åka till Mars måste vi dock först åter till månen, där ingen varit sedan 1972. Och som högerspöke ser jag hellre att USA åker till månen än exempelvis diktaturen Kina.
Eftersom jag är liberal så bedömer jag olika projekt utefter hur de påverkar människor. Jag ser inget principiellt värde i att bevara döda och obebodda himlakroppar som döda och obebodda bara för sakens skull. Om det gagnar mänskligheten att kolonisera solsystemet så är det rätt.
Jag skulle inte ha något emot att titta upp mot månskivan och se stråk och punkter av ljus från kolonier. Snarare tvärtom. Det skulle fylla mig av stolthet inför vad människan kan göra.
I dessa tider av akuta ekonomiska problem kan det också vara värt att tänka på något annat än vad man ska göra de närmaste fem åren. Varför inte fundera lite på de närmaste 500 åren?
Vad händer efter 2014?
För 1 timme sedan
0 kommentarer:
Skicka en kommentar