DN rapporterar idag om en jämförelse mellan marginalskatterna i Sverige och andra länder. Vi utmärker oss genom att ligga högst. Den högsta skattesatsen på varje ny intjänad krona är i praktiken 67,5 %. Staten anser alltså att den har rätt att ta drygt två av tre nya kronor en människa tjänar på arbete, bara den människan tjänar tillräckligt mycket.
Det här är ett problem. Sverige har redan en tillplattad lönestruktur. En hög lön i Sverige är jämförelsevis låg. Samtidigt har vi alltså en hård beskattning av högre inkomster. Det innebär att vi i praktiken är ett oattraktivt land för människor som tjänar mycket pengar eller vill tjäna mycket pengar.
Det anses ju inte riktigt fint att ha sådana drivkrafter som att vilja tjäna mycket pengar. Men man behöver ju inte vara Einstein för att förstå att i den här gruppen döljer sig driftiga individer som skulle kunna vara till stor nytta för Sverige, som entreprenörer, forskare, läkare eller vad det nu kan vara. Det troliga i dagsläget är dock att de far utomlands så fort tillfället ges. Och för de ambitiösa kommer tillfället förr eller senare.
Men helt bortsett från de ekonomiska incitamenten. Är det moraliskt rätt och rimligt att staten tar mer av en människas inkomster än hon får behålla själv? Är det moraliskt försvarbart oavsett hur hög hennes inkomst är eller vilken syn man har på hur stor staten och hur höga skatterna ska vara?
