Ny laguppställning

I tisdags kväll hade vi i Folkpartiet Eskilstuna nomineringsmöte inför den kommande perioden. Jag fick förtroendet att fortsätta som gruppledare fyra år till, vilket jag naturligtvis är glad och stolt över. Men jag är lika glad och stolt över det liberala laget som nu ska tillträda i nämnder och styrelser.

Förhandlingarna inom Alliansen har varit konstruktiva och skett i god stämning, något som jag har hört inte alltid har varit fallet, men det var innan min tid. Kanske berodde det delvis på att vi gjort läxan och diskuterat principerna grundligt innan valet.

Hur som haver flyttar Folkpartiet fram positionerna och tar hand om andre vice ordförandeposterna (dvs. oppositionsledare) i två nämnder mot tidigare en. Vi får också andre vice ordförande i kommunens moderbolag, vilket även det får räknas som ett snäpp upp mot tidigare.

Maria Buco tar över som andre vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Maria var nummer två på kommunfullmäktigelistan, är civilekonom och företagare och ska också ta plats i kommunstyrelsen som ersättare jämte mig.

Kerstin Lindroos fortsätter som andre vice ordförande i vuxennämnden, den nämnd som har hand om omsorgen om äldre och människor med funktionsnedsättningar. Kerstin var gruppledare innan mig och har skött opponerandet utmärkt hittills.

Thomas Stääv tar över som andre vice ordförande i kommunföretag AB. Thomas har suttit i den styrelsen en längre tid och har en bakgrund från näringslivet som personalchef där han bland annat sysslat med VD-rekrytering.

Förutom detta så lyckas vi förnya och föryngra vår uppställning i nämnder och styrelser utan att tappa allt för mycket erfarenhet. Det känns helt enkelt riktigt, riktigt bra inför den kommande perioden.

Liberal idéutveckling?

Innan valet frågade magasinet Neo 24 opinionsbildare, mestadels liberala sådana, vad de skulle rösta på. En sade, motvilligt, att han skulle rösta på Folkpartiet. Det kan inte anses vara ett godkänt betyg för Sveriges liberala parti.

Att tappa 23 röster är naturligtvis inte ett problem i sig. Problemet är att vad de ledande opinionsbildarna säger repeteras av lokala ledarsidor som läses av de politiskt intresserade människor som i normala fall skulle söka medlemskap i det liberala partiet och tala väl om det på kafferaster och dylikt.

27 procent av Sveriges befolkning identifierar sig som liberaler. Eftersom man av någon anledning separerar socialdemokrater (23 %) från socialister (8 %) innebär det att liberalerna är den största ideologiska gruppen i Sverige idag. Folkpartiet är också det parti som är tydligast ideologiskt. Av de som röstar på Folkpartiet anser sig runt 80 % vara liberaler.

Folkpartiet dominerade den sakfråga som väljarna uppfattade som viktigast - skola och utbildning - i valet.

Ändå gjorde vi det tredje sämsta valet i historien. Att flera andra partier krisar gör inte att Folkpartiet kan luta sig tillbaka. Det är svårt att bedöma om insikten sjunkit in. På partirådet i fredags när vi diskuterade valanalysen kom det flera positiva signaler, men det finns alltid en risk att när det väl ska genomföras så blir det business as usual.

Det finns några frågor som inte är stora röstvinnare men där de liberala kärnväljarna och tyckarna har starka åsikter. Integritetsfrågorna till exempel. Utan en kovändning och avbön här undrar jag om processen att återvinna de liberala opinionsbildarna ens kan börja. Att Folkpartiet inte tagit strid emot massövervakning utan istället hejat på den, dessutom med korkade argument, har skadat förtroendet väldigt mycket.

I grunden tror jag att grunden till mycket av det som blivit fel i Folkpartiet handlar om en förändrad syn på staten. Många ledande Folkpartister tycks ha blivit kära i staten och tycker att den är något gott i sig. Senast i veckan var två riksdagsledamöter ute och försvarade regeringskansliets byråkrati mot riksdagsmajoritetens (S+MP+SD+V) förslag till nedskärningar.

Det är en farlig väg att gå för en liberal när man börjar fundera på hur staten ska kunna försvara sig mot medborgarna istället för tvärtom. Det spelar ingen roll huruvida man är ny- eller social- eller någon annan typ av liberal. I ett liberalt samhälle är staten enbart instrumentell och finns bara för att upprätthålla enskilda människors fri- och rättigheter. Eftersom staten har våldsmonopol och därför innebär en koncentration av makt ser liberalen på den med sund skepsis.

När valforskarna (nej, inte marinbiologer) sätter sig och analyserar val kommer de fram till att kompetens är viktigare än sakfrågor. Kompetens kan i det här fallet tolkas som förmåga att styra landet. 2010 var det Moderaterna som var outstanding i den grenen. Eller rättare sagt - Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Följaktligen vann de en historisk seger.

Om Folkpartiet gör anspråk på att på sikt bli ett stort parti måste det skapa förtroende på det här området. Jag delar Mathias Sundins analys att det gör man genom att satsa på de statsbärande områdena: ekonomi, rättspolitik och utrikes/säkerhetspolitik. Självklart ska profileringen ske på ett sådant sätt att Folkpartiet lyfter fram hur man utökar den enskilda människans frihet.

Av detta så är det det ekonomiska området som behöver mest jobb och en djupgående analys. Sundin föreslår en skattereform. det tror jag vore en bra idé, men det går inte att se bara till skatter utan att samtidigt titta på statens finanser och transfereringssystem. Anders Borg har helt enkelt fått för lite kvalificerad kritik från borgerligt håll.

Trots felsteg är Folkpartiet tveklöst ett liberalt parti. Däremot är det inte längre det självklara valet för Sveriges liberaler att rösta på Folkpartiet. Om det vore så skulle Folkpartiet fått 27 % i valet 2010.

Jan Björklund sade på partirådet att det inte skulle finnas några heliga kor när ett nytt partiprogram ska tas fram. Det låter bra. Nu står de heliga korna så tätt att man riskerar att trampa någon på klövarna vad man än gör i den liberala idédebatten.