Folkpartiets landsmöte

I helgen gick Folkpartiets landsmöte av stapeln. Som etnisk värmlänning var det angenämt att få begå landsmöte i Karlstad, även om detta är andra änden av detta vackra landskap mot vad jag är van vid.

Den här gången var jag inte heller ordinarie ombud, en följd av en märklig praxis hos länsförbundet att man bara får vara ombud två landsmöten i rad. Däremot var jag ersättare och fick hoppa in under två pass och passade då också på att slita på talarstolen.

På tåget dit hamnade jag i en intressant diskussion om landsmötets plats i partiet. Tanken var att ha tydligare roller - att partistyrelsen är radikal och driver på och landsmötet är en konserverande kraft. Någon sådan uttalad uppdelning finns inte idag. I vissa fall är den faktiskt tvärtom. Att partistyrelsen domineras av regerings- och riksdagsföreträdare kan ha med saken att göra.

Jag tolkar signalerna från partistyrelsen detta landsmöte som att man vill flytta fokus och byta agenda. Om tyngden länge legat mot konflikter på värderingsskalan, vars politiska ytterpunkter är Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, så vred man nu uppmärksamheten mot den ekonomiska höger-vänster-skalan. Traditionellt är det här Moderaterna och Socialdemokraterna gör upp.

De två tunga reformpaketen som presenterades var arbetsmarknadspolitik och skattepolitik. En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med högre tak kombinerat med avskaffade turordningsregler i LAS. En skattereform med lägre marginalskatter och färre kryphål. Båda dessa förslag är utmärkta. Jag har själv motionerat i den riktningen på tidigare landsmöten, liksom till det här.

Det finns en nostalgisk falang inom partiet som vurmar för en mitten i politiken som inte längre finns. Bengt Westerberg hade ett stort manöverutrymme mellan Ulf Adelsohn och Palme. Vem som är till höger om vem av Anders Borg och Mikael Damberg är oklart.

I ett sådant läge är det viktigt att inse att lagom skär inga lagrar. Det är när Folkpartiet intagit en tydlig och mer radikal position som vi vunnit. Som exempelvis i Europavalet 2009. Även om Jan Björklunds skolpolitik idag omfamnas av alla utom kommunister så var den när den kom mycket radikal och annorlunda.

Skatter och arbetsmarknad är också områden som signalerar regeringsfähighet. Ett parti som inte bara vill ingå i en regering utan faktiskt leda den måste behärska dessa områden. Alltså - rätt val av områden, rätt positionering för liberal framgång.

Arbetsmarknadspolitiken, som debatterats hårt och länge under tidigare landsmöten, gick igenom utan problem. Det gick till och med fortare än tidsplanen. I gengäld blev det tvärnit på skatterna.

En miljon svenskar betalar idag statlig inkomstskatt. Det innebär att staten tar varannan ny intjänad krona ifrån dem. Denna skatt slår till när karriären börjar ta fart. Det är en straffskatt på utbildning, ansträngning och framgång. Detta steg, som beskrivs som "hälften kvar" ansåg en lång rad ombud vara ett lämpligt slutmål för skattepolitiken. För mig är det ett absolut tak, gränsen för vad som överhuvudtaget är anständigt i skatteväg.

Till slut lyckades partistyrelsen rädda det mesta av skattepaketet, men resultatet blev tyvärr urvattnat. Värnskatt och brytpunkt hamnade i första rummet och sänkt marginalskatt för mer måttliga inkomstskikt sköts längre fram. Jag hoppas att partistyrelsen sätter igång sitt fotarbete och får till en skärpning till nästa landsmöte, 2013.

En glädjande nyhet är att landsmötet röstade ned de "frivilliga" drogtesterna i skolan. Förra landsmötet var jag en av få reservanter emot förslaget i det rättspolitiska utskottet. Tanken att drogtesta hela skolklasser för att hitta enstaka droganvändare är integritetskränkande och stötande.

Sämre gick det i andra integritets- och rättssäkerhetsfrågor. För mig är det tydligt att Folkpartiets för närvarande svagaste punkt ligger just här. Kloka motioner om att riva upp, göra om och göra rätt när det gäller FRA-lagen och datalagringsdirektivet röstades ned. Staten kan lugnt fortsätta att sniffa runt i vårt privatliv och kartlägga oss. Tron på statens inneboende godhet är förvånande stark hos de liberala ombuden. Liberala ungdomsförbundet gjorde en kämpainsats, men förgäves.

Glädjande är att det inte var några nya förslag i fel riktning. Motgångarna var av typen att landsmötet vägrade ändra på tidigare beslut.

Slutligen försvarade landsmötet status quo i ett antal principfrågor som knappast rör människor i vardagen men som borde engagera liberaler. Att tydligt skilja stat från religion genom att säga nej till religiösa friskolor och införa civiläktenskap. Att avskaffa monarkin. Att sluta utse nämndemän genom de politiska partierna. Argumenten från den segrande sidan var inte ideologiskt liberala utan pragmatiska, taktiska och konservativa.

Dessa principiella ställningstaganden är inga direkta röstmagneter, men det skulle stärka bilden av ett liberalt idéparti som vågar sticka ut hakan och göra Folkpartiet mer intressant för de ideologiskt intresserade. De är knappast heller någon belastning - Socialdemokraterna har varit för republik sedan 1800-talet och det har knappast skadat deras röstsiffror.

Direkt efter valet fick jag känslan av att partiet nöjt klappade sig på magen efter det tredje sämsta valresultatet någonsin. Regeringsmakten var ju räddad. Den känslan är borta. Det här är ett parti som faktiskt försöker förnyas. Visserligen inte på alla områden och inte så mycket som jag skulle vilja, men ändå.

Folkpartiet Liberalerna står inför nya, tuffa utmaningar och utmanare. Fler gör anspråk på liberalismen samtidigt som en allt större del av folket betecknar sig som liberaler. Kommer Folkpartiet, Sveriges ursprungliga liberala parti att ta till vara på den möjligheten? Blir det en liberal framgång 2014?

Läs också: Mathias Sundin, Per-Åke Fredriksson, Adam Cwejman, Staffan Werme.