Reformlunch

Idag har jag åter varit i Stockholm. Den här gången hos Svenskt Näringsliv som hade den goda smaken att bjuda in mig och andra opinionsbildare till reformlunch. Värd för lunchen var chefekonomen Stefan Fölster.

Syftet var att slå ett slag för Reformbanken. Här har Svenskt Näringsliv under ett tag samlat en lång rad exempel på reformer som genomförts i olika delar av världen och som utvärderats och visat sig fungera i praktiken. Varför går till exempel tågen i tid i Schweiz även när det snöar? Varför blir det fler lejon i Botswana?

Som av en händelse var jag på Mälardalens högskola igår och fick reda på att Alva Myrdal-professuren är ledig för tillfället. Varför inte ge den till Stefan Fölster, hennes barnbarn, för att utveckla reformerna vidare?

Osannolikt lågt stöd för socialismen

Efter valet 2006 befann sig Socialdemokraterna i ett ledarlöst tillstånd. Det var ganska framgångrikt. Människor kunde fästa sina förhoppningar på ett parti som äntligen skakat av sig Göran Persson. Många drömde säkert om ett Wallström/Bodström dreamteam och en politik som skulle förvandla landet till ett arbetarnas paradis, fullt av leende barn.

Nu blev det inte så. Väljarna tycks ha upptäckt det. Efter Mona Sahlins avgång så har inte partiet pustat ut och återhämtat sig. Tvärtom fortsätter nedgången. I dagens Skop noterar Socialdemokraterna 24,4 %. Moderaterna är mer än tio procentenheter större och även om KD skulle åka ur riksdagen så skulle de tre kvarvarande borgerliga partierna säkra en majoritet i riksdagen. Folkpartiet får 8,1 %.

Svenska folket vill uppenbarligen inte ha socialism. Det sammanlagda stödet för de socialistiska partierna (S och V) ligger nu under 30 procent. En notering som för bara något år sedan skulle ha tett sig fullkomligt osannolik.

Men detta är träning och det är mycket långt till match. Ska det bli en historisk tredje borgerlig period i Sverige så måste regeringen våga fortsätta att reformera och inte bara förvalta.

Seminariet om C och FP

I torsdags var jag på seminariet om sammanslagning av C och FP. Igår var det en artikel om detta i Eskilstuna-Kuriren. Om man som jag har papperstidningen fanns den på sidan två och innehöll även kommentarer från vår riksdagsledamot Liselott Hagberg samt Maria Mauritzon, Centerns nya ledare i Eskilstuna. Som både bor i stan och kallar sig liberal.

En sak som Adam Cwejman sade på seminariet stannade i huvudet på mig. Han har hört många bra argument varför det är svårt, varför det förorsakar problem och annat. Men inga varför det i grunden skulle vara en dålig idé.

Hela seminariet kan du se här:

Dags att samla alla liberaler i ett parti? Om relationen C+Fp from Liberala Ungdomsförbundet on Vimeo.

Återkoppling

Det har skrivits en del angående sammanslagning av Centerpartiet och Folkpartiet, som jag skrev om tidigare. Adam Cwejman har skrivit två inlägg där han länkar till många av dem. Bland annat en hel del ledarsidor (Södermanlands Nyheter, Västerbottenskuriren, Sydsvenskan).

Min vän i Kalmar, Sebastian Hallén, skriver också om saken och understryker med följande passage det som jag tycker är viktigast i diskussionen:

Först måste man bestämma sig för vad man har för mål. Själv vill jag verka för ett liberalare Sverige, och jag har valt att göra det inom Folkpartiet liberalerna. Jag är därför liberal i första hand och folkpartist i andra hand. Mitt mål är ett ökat liberalt inflytande i svensk politik (eftersom politik är verktyget för att förändra Sverige).

Ska man slå samman Centerpartiet och Folkpartiet så får det inte vara i avsikt att driva mittenpolitik, utan för att driva en spetsig liberal politik. Moderaterna och Socialdemokraterna kan idag båda klassas som mittenpartier, och utrymmet för ytterligare ett parti där är starkt begränsat. Jag har för avsikt att påverka Folkpartiet i en liberalare ekonomisk och social riktning de kommande åren, och om jag ser att Centerpartiet fortsätter på sin inslagna väg ökar givetvis möjligheten för ett samgående på sikt.

Nästa torsdag (13/1) anordnar Bertil Ohlin-institutet ett seminarium om saken i Stockholm. Jag tänkte jag skulle försöka pallra mig dit och se hur landet ligger.

Ett bra förslag

Efter en rad besvikelser (försök att reglera bort dagmammor, amorteringstvång och nej till gårdsförsäljning) är det idag dags för ett riktigt bra Folkpartiutspel. Carl B Hamilton, som även stod för två av besvikelserna, föreslår att regeringen ska sänka skatten på kapital, sänka ränteavdraget och kompensera det sistnämnda genom lägre inkomstskatter. Det borde rimligen göra Sverige mer attraktivt för företagande och arbete, dämpa lånebubblan och bostadsmarknaden.

Inget är dock så bra att det inte kan bli bättre. De skattesänkningar Carl B föreslår är mer jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt samt slopad värnskatt. Jag skulle föredra höjt grundavdrag (pensionärer får inget jobbskatteavdrag men de har ofta hus) samt sänkt statlig inkomstskatt istället för slopad värnskatt. Nettoeffekten måste bli att människor får mer kvar i plånboken. Det är ett mål i sig.

Läs även Mathias Sundin som slår två flugor i en smäll.

Ska C och FP slås ihop?

Tanken att slå ihop Folkpartiet med Centerpartiet har funnits länge. Som mest aktuell var den i början av sjuttiotalet när det var mycket nära att det blev av. Nu diskuteras det igen, efter att förslaget kommit upp i en valanalys hos Bertil Ohlin-institutet (pdf).

Ämnet ägnas en hel del utrymme i Liberal Debatt. Bland annat skriver de bägge ungdomsförbundens ordförande om saken. LUF:s Adam Cwejman har bloggat om saken och pingat mig. Så här kommer mina två cent.

För det första måste man ha en klar uppfattning om vad man vill uppnå och för det andra måste man ha en korrekt bild av verkligheten.

Mitt mål är att det ska finnas ett parti som samlar Sveriges liberaler. Liberalismen ska ha maximalt genomslag i de olika politiska församlingarna och det ska finnas ett självklart förstahandsval för den som uppfattar sig själv som liberal. Organisationen kommer i andra hand. Om det är en bra idé att slå ihop Centerpartiet och Folkpartiet eller inte beror väldigt mycket på syftet. Syftet kommer nämligen att påverka utfallet av processen.

Ohlininstitutet verkar ha samma tankar som jag i det avseendet - det vill säga liberalismen främst. Det finns dock andra som kommer till samma slutsats utifrån en dröm om ett stort, pragmatiskt 'mittenparti'. Det anser jag vara bristande verklighetsförankring, eller möjligen överdriven nostalgi. Utrymmet som en gång fanns mellan Socialdemokraternas högerflank och Moderaternas vänsterdito finns helt enkelt inte längre. Att ge sig in i tävlingen om vem som kan vara mest mitten kommer enbart att leda till väljarförlust och utarmad liberal profil.

Centerpartiet har traditionellt sett varit ideologiskt otroget. Nu verkar liberalismen ha slagit rot, men den har fortfarande inte överlevt ett partiledarbyte. Fortsätter utvecklingen mot liberalismen även efter Maud Olofsson så kommer Centern och Folkpartiet att bli ännu mer lika varandra i politisk profil och då bör man också på allvar fundera över att slå ihop dem.

Det finns självklart praktiska problem som ältats in absurdum, men jag bedömer dem inte som oöverstigliga. Organisationer har slagits ihop tidigare och det finns specialisthjälp att tillgå. Det lär heller inte ske över en natt utan vara en process som tar ett antal år att genomföra. För övrigt så bildades Folkpartiet en gång 1934 genom en sammanslagning.

Jag tog också en titt på kommunalvalet (under antagandet att 1+1=2). Ett sammanslaget parti skulle ha fått över 30 % i 25 kommuner 2010. I de allra, allra flesta handlar det om ett redan nu dominerande Centerparti. Storstäderna skulle alla hamna under snittet, Malmö i den absoluta botten. Det sammanslagna partiet skulle vara starkast i landsbygdens småkommuner och på så vis ha mer gemensamt med Centern än med Folkpartiet.

Om jag vore Ohlininstitutet eller Liberal Debatt så skulle jag åka till Mönsterås, Sunne, Dals-Ed och Tanum och tala med de C-kommunalråd som skulle bli det nya partiets dominerande kommunalpolitiker och känna dem på den liberala pulsen.

Slutligen då namnförslaget. Liberal Debatt kallar sin skapelse för Centerliberalerna. Jag tycker inte att vare sig folk- eller center- ska ingå i partinamnet. Center- leder också otvetydigt tankarna till just 'mitten', vilket jag som jag påpekat tidigare vill undvika. När det förra seklet var ungt fanns både Sveriges liberala parti och Liberala samlingspartiet. Rätten till namnen borde rimligen ligga någonstans i FP-sfären och vara möjliga att återanvända för ett liberalt parti där Folkpartiet ingår.

SvD:s ledarsida dissar idén helt och hållet. kanske för att de helst vill slå ihop hela Alliansen till ett parti och driver en serie om borgerlig idéutveckling (i motsats till liberal resp. konservativ dito).

Jag är emellertid inte beredd att slänga den i papperskorgen. Alla stenar är värda att lyfta på och gamla strukturer ska inte få stå i vägen för liberalismens utveckling. Däremot är det vare sig någon ideologisk quick-fix eller ens något som ligger i den nära framtiden, så de kommande åren handlar det för mig om att göra Folkpartiet till det mest attraktiva partiet för Sveriges liberaler. Centerpartister får gärna göra samma sak i sitt parti.