Alliansens kvinnor tar för sig

Idag är det ett reportage i Eskilstuna-Kuriren om hur talartiden i fullmäktige fördelar sig mellan könen. Slutsatsen är att det det spelar mindre roll att fullmäktige ser jämställt ut när männen talar drygt sex timmar och kvinnorna knappt fyra.

Mycket beror förstås på fördelningen bland gruppledarna och nämndordföringarna. Män (inkl. jag själv) leder de fem största partierna, kvinnor de tre minsta. Gruppledaren tar en mycket stor del av sitt partis talartid. Bland ordförande för tunga nämnder med stor budget finns endast två kvinnor.

Nu har det inte alltid sett ut så. I valet 2006 ställde alla fyra allianspartier upp med kvinnor som toppnamn. Men som ett fullständigt anonymt före detta moderat, kvinnligt oppositionsråd konstaterade när vi pratade om detta i morse - då gjordes ingen liknande granskning.

Folkpartiet klarar sig ändå hyggligt. Vi har den jämnaste fördelningen av talartid av fullmäktiges partier. Vi är snubblande nära att klara det formella kravet på jämställdhet, dvs. fördelning 40-60. Det är undertecknads glappande käft som står i vägen för den felande decimalen.

Folkpartiet har fyra kvinnor och två män i fullmäktigegruppen. Jag är glad och stolt över att alla fyra kvinnor (Maria Buco, Erika Rydja Sandvik, Helen Wretling och Kerstin Lindroos) varit uppe i talarstolen - två gånger var eller mer. Jag har pushat dem att göra det. Inte för att de är kvinnor utan för att de är fullmäktigeledamöter. De är kanonduktiga och det är därför vi vill ha dem där.

En analys som Kuriren inte gjort, men som jag tyckte kunde vara kul, är den mellan Alliansen och de rödgröna. Då visar det sig att av Alliansens talartid har kvinnorna 45 %. Bland de rödgröna är siffran 32 %. Alliansen som helhet uppfyller alltså det formella kravet på jämställdhet, trots att männen är fler och oppositionsrådet är man.

Tittar vi sedan på talandet nedbrutet på enskild ledamot så ser vi att en alliansman talar i genomsnitt 8:49, och en allianskvinna 8:21. I mitt tycke en helt försumbar skillnad. En rödgrön man talar 9:08, men en rödgrön kvinna blott 4:57. Här finns det *ehrm* utrymme för förbättringar.

Själv hamnar jag på talartoppens plats tre efter kommunstyrelsens ordförande och oppositionsrådet.

Religiösa friskolor

I dagarna har jag haft ett litet meningsutbyte med Susanna Birgersson på Eskilstuna-Kurirens ledarredaktion om religiösa friskolor. Med anledning av att en ansökan om att starta en sådan kom in till kommunen (den första, så vitt jag känner till) så drog jag igång en diskussion i Folkpartiet om hur vi skulle förhålla oss till religiösa friskolor. Det landade i att vi i stor samstämmighet tog ställning emot.

Dagen innan ärendet skulle upp i nämnden så skickade jag ut följande pressmeddelande:

Folkpartiet säger nej till religiösa friskolor

Folkpartiet Liberalerna säger nej till etablering av konfessionella friskolor i Eskilstuna. I praktiken innebär det att Folkpartiets ledamöter i barn- och utbildningsnämnden, kommunstyrelsen och kommunfullmäktige kommer att avstyrka de ansökningar från konfessionella friskolor som kommunen har att yttra sig över.

- Föräldrar får självklart inviga sina barn i sin religion på fritiden. Däremot anser vi inte att man ska använda skolan för det ändamålet. Vi har skolplikt i Sverige, vilket innebär att barnen är tvungna att vara i skolan. Religion är något man ska ansluta sig till av egen fri vilja.

Det säger Niklas Frykman, gruppledare för Folkpartiet Liberalerna i Eskilstuna med anledning av ställningstagandet.

- För oss liberaler har det länge varit ett mål att skilja kyrkan från staten. Verksamhet som finansieras med skattepengar på det sätt som skolan gör ska inte ta ställning för en viss religion. Skolan ska vara religiöst och politiskt neutral. Vi är också oroade över att religiösa skolor kan bli väldigt homogena och att detta kan motverka integrationen, säger Niklas Frykman (FP).

- Barnens rätt går före föräldrarnas. För oss i Folkpartiet så ska skolan i första hand förmedla kunskap. Där ska åsikter kunna brytas mot varandra och barn och ungdomar tränas till egna ställningstaganden och åsikter. För de barn som växer upp i familjer med en ensidig syn på religion blir det än viktigare att skolan visar på den mångfald och de alternativ som finns, säger Niklas Frykman (FP).

Skolinspektionen klassificerar friskolor i tre grupper: konfessionella, waldorf och övriga. Kommunen yttrar sig över friskoleansökningar, men det är Skolinspektionen som fattar beslut om huruvida en skola får starta eller inte.

Det blev en liten nyhetsartikel som iofs mest fokuserade på att vi inte var överens med Moderaterna.

I samma tidning skrev Susanna Birgersson en signerad ledare med titeln Folkpartiet antiliberalerna, ett som hon själv beskriver det "hetsigt försvar" för religiösa friskolor. Jag skrev förstås en replik som publicerades i dagens tidning - Skilj på stat och religion.

Birgerssons slutkläm lyder som följer:

Pluralism är en liberal grundtanke, alltså att det ges utrymme för flera motstridiga livsåskådningar. Frykman företräder majoritetens sekulära paradigm och anser att alla andra ska trängas undan till köksbordssfären.

Jag framhärdar i att det är ett antiliberalt förhållningssätt.

Jag tar förstås ganska allvarligt på anklagelser om antiliberalism, eftersom jag ständigt söker mig till liberala axiom i olika ställningstaganden. I det här fallet handlade det om vems frihet som vägde tyngst.

Birgersson och jag tycks också ha olika definitioner av pluralism. För mig utmärks ett pluralistiskt samhälle av sammanhållning kring centrala värderingar men olika kulturella uttryck. Men det handlar inte om parallella samhällsbyggen med sina egna värderingar (dvs. mångkulturalism i en strikt bemärkelse).

Religionsfrihet är naturligtvis något centralt i liberalt tänkande. Men här är det viktigt att skilja på negativa och positiva fri- och rättigheter. De negativa fri- och rättigheterna innebär att man får vara ifred från staten att ägna sig åt något (yttrandefrihet, föreningsfihet) medan de positiva innebär en skyldighet för staten att tillhandahålla något (rätt till utbildning, sjukvård).

Religionsfriheten är en negativ frihet. Staten får inte hindra människor att utöva sin religion (så länge som det inte inkräktar på någon annans frihet). Birgersson tycks se den som en positiv, dvs. att staten har en skyldighet att tillgodose medborgarnas behov av religion. Det är i så fall en form av liberalism som jag inte har stött på tidigare.

Mitt case för att säga nej till religiösa friskolor kan egentligen sammanfattas med ett ord: skolplikt. Så länge eleverna är förpliktigade att närvara i skolan ska den inte upplåtas för spridande av någon enskild religiös eller politisk uppfattning.

Fler bloggar i samma ämne: Margit Urtegård.

Hem till skolan

Om någon som läser denna blogg har lyckats missa den, så rekommenderar jag varmt "Hem till skolan", Maciej Zarembas artikelserie om den svenska skolan. Den är fullkomligt lysande. Å andra sidan förväntar jag mig inget mindre av Zaremba.

Del I: "Så vandaliserade kommunen en skola"
Del II: "En förolämpning mot barnen - Så sänkte skolan kraven på läskunnighet"
Del III: "Man måste låta rätt gå före galet - En skolas kamp mot överheten"

Som tilltugg rekommenderas följande ledare och Jan Björklunds artikel om katederundervisning. Ibland blir jag fortfarande förvånad över att så självklara saker som krav på mer lärarledd undervisning kan vara provocerande. Så länge det är det finns det ett jobb att göra.